Vacker våld....

Det är mörkt. Gatulamporna är nersläkta. Hela gatan är mörk.

Han går genom en tunnel, även där bäcksvart.

Halva tunneln passerad, snart ute på andra sidan.

Han har alltid tyckt att tunnlar är lite otäcka att passera, man är ett lätt byte.

Numera är han inte lika rädd, vet att han klarar det.

Han hör steg bakom sig, tre till fyra personer. Stegen ökar i takt. Han ökar takten, snart är han ute ur tunneln.

Det kommer en person emot honom från slutet på tunneln.

"Skönt, någon mer i tunneln, då vill nog de bakom mig bara komma förbi."

Han vänder sig om för att titta. Tre personer kommer i hög takt mot honom. Han ser bara skuggor. En av dem håller något i handen.

Han med redskapet kommer fram först. Svingar mot honom.

Instinkterna slår på. Som om han aldrig gjort något annat.

Han fångar mannens hand och sliter loss redskapet samtidigt som han välter ner mannen på marken. Snabbt tittar han upp mot de andra två. De stannar upp av förvåning men börjar snart gå mot honom igen. De närmar sig, han tar redskapet och svingar det mot mannen på marken. Han hör hur det låter som han slår på trä. Mannen skriker. Han ställer sig upp och sätter foten på mannens armbåge och trycker till, samtidigt svingar han redskapet mot de två som är på väg att attackera honom.

Med glans träffar han den ena över ögonbrynet, och blodet rinner ner i ögat. Den andra griper tag i hans arm och trycker undan honom. Han borde snubbla av kraften han blir puttad, men inte längre. Han snurrar lätt på ena foten och skickar förbi den andra attackeraren vidare. Han hamnar bakom attackeraren och trycker in redskapet i bakhuvudet. Den andre faller till marken, livlös. En man ligger och kvider och kan inte resa sig, armbågen är bruten. Den första har börjat få bort blodet och verkar kunna se på ena ögat. Han kastar sig mot honom och sätter en fin armbåge över andra ögonbrynet, samtidigt som han sparkar undan fötterna på han. Killen ligger ner med två spräckta ögonbryn med blod som rinner ner i ögonen. Ett snabbt slag mot strupen får tyst på honom. Den sista som kom från slutet på tunneln har skrikit sen första smällen med redskapet och är nu framme. En kvinna. Skriker något namn "Carlos, vad fan händer? Han är ju sjuk i huvudet den här snubben. Lever du?"

Han går sakta fram till mannen med bruten armbåge och trycker till honom med knäet över halsen. Lägger all sin vikt, tills han känner att han slutar andas.

Han talar om för kvinnan att hon borde lämna platsen. Det här måste städas upp. Han tar tag i henne med ett strypgrep, håller henne med ena armen. Tar hennes handväska och plockar ur mobilen. Släpper henne, och ber henne springa snabbare än hon någonsin gjort.

Bussotur

Ruben åker buss. Olyckligt utan mobil. Batteriet dog. Vanligtvis står Ruben likt de andra med ansiktet riktat ner i mobilen och drömmer sig bort via facebook, worms och andra mediala drömvärldar.

Det är annorlunda nu. När mobilen är borta tvingas man in i en relation med folk man egentligen bara vill ska försvinna, man vill inte se dem i ögonen, där berättas bara om deras värdelösa dag och andra missöden. Sorgligt.

Det kommer ombord två tjocka damer med slitna knän. De har inte ätit några kakor för mycket till fikat utan de här har ätit alla kakor varje dag, hela tiden. Ruben tänker för själv "det borde finnas samma oskrivna regel om att lämna plats på bussen för tjockisar som det finns för gravida, gamlingar och handikappade. De är liksom helt förstörda i ben och knän, och knäna kommer ge vika om de måste stå upp mer i sina liv."

Mycket riktigt. Strax dunkar det till längst bak i bussen och en kvinna har ramlat och slagit i huvudet. Det börjar gastas om att stanna bussen, orden kommer bara till mitten, sen tar de stop. De forslas inte vidare. Ännu en gång gastas orden och nu börjar de ta fart framåt i bussen.

Ruben som står i mitten av bussen har inget direkt intresse av att hjälpa till i vanlig ordning, tycker ju inte ens om människor på bussar. Han sjunker in i väggen likt en kamelont och försöker att inte synas, kunna slippa vara med i cirkusen. Snart stannar bussen och de längst bak hjälper kvinnan att resa sig upp. Se där, den ena tjockisen var det visst som hade ramlat. Ruben inbillar sig hur han kan se in i framtiden på folk. Han ser in i deras själ och kan läsa sig till hur det kommer gå. Dock är intresset i att hjälpa andra för lågt för att han någonsin skulle vilja utveckla den här egenskapen. Har fullt upp med att rädda sig själv. Det är nog med jobb.

Längre fram i bussen står Kapten Zoom, länk för er som missat, lika oberörd som Ruben Indigo försöker han blicka bakåt i bussen och verka intresserad men inte ett ord ljuder från hans mun, superhjältens dagar är räknade. Han är gammal och trött, vill hem snarast. Han kanske till och med är lite arg över att bussen måste stanna innan hållplatsen för att tjockisen ska få hjälp att ställa sig upp. Det gör ju att Kapten Zoom blir försenad till sitt favoritprogram på tv, Vem vet mest?. Stackars kaptenen.

Kött

Kött. Nyckeln till frihet. Gamla människor spenderar en lördag som ungdomar. Ruben och hans trio av vänner tog en lunch vid 1400. Ett par timmar därefter inmundigades öl i olika former tills en salongsberusning uppstod. Hungern började åter ta form i de fyras magar och en lösning var tvunget att ske innan de allas kroppar smälts ner till en tjock massa.

Där framme hägrade ett matställe vid namn Fondueboden. En bod där saker smälter, på franska fondre.

Låter lovande för dessa fyra som alldeles nyss var på väg att smälta.

De slog sig ner och överöstes med kött i olika skepnader, såser som leker med alla dess smaker och pommes frites. Åter franskt. De åt och drack som riktiga pirater eller vikingar. Välj själv efter vilka du tror åt värst och mest.

Till slut var alla så mätta och trötta att klockan 2100 försvann allihopa till sina respektive hem och dog en smula för att nästa dag vakna upp hungriga igen.

Regeneration

Detta år, 2011. Är året så jävla bra att det mörka i Ruben Indigo inte hittar fram bland tangenter och bokstäver? Framgång och lycka fyller hans sinne. Svårt att skriva. Hög på lycka. Ett trist ämne. De flesta verkar leva och leta efter detta klimax. Ett ämne att hata. Om lycka är när livet går bra, kanske det är vad Rubens känsla är i denna stund. Kärlek, utveckling och pengar. Vad saknas för att uppnå lycka eller vad kan undvaras för att fortsätta leva i ett totalt jävla mörker.

Tydligen blev inte Ruben lika hårt rövknullad av sin chefer som han trodde. De gillade honom. Belönar honom. Till råga på det återvänder hans kärlek i hans hamn inom en snar framtid. Det är glädjande.

Om Ruben klarar att hålla sin kropp frisk mitt i detta lyckorus. Det vore angeläget. Men uppgivet, han är trasig lite här och var. Vad fan är kroppslig skada för skit att hänga upp sig på, Ruben skiter väl i att inte kroppen fungerar korrekt. Det tar han med en nypa salt. Nya ansträningar kommer göra hans kropp frisk i sinom tid. Kanske vila vore något, men inte för Ruben. Vila är tråkigt och inget gott kommer ur vila. Fullt ös medvetslös brukar det talas om. Helt rätt.

Lyckan är där och svår att bemästra och förstå. Ruben är glad och på hugget. Nu är det full fart som fortsätter att gälla. Mycket händer. Mycket kommer gå vägen. Kanske är Ruben Indigo på väg att bli pånyttfödd. Det vore mäkta spännande.

Distans är som frilans.

Väntan är lång. Snart är lyckan återfunnen. Kvinnan som förgyller Rubens vardag har snart återvänt. Han är förväntansfull.

Rubens självdestruktiva beteende kommer sluta abrupt vid hennes ankomst. Har levt i ett liv i limbo senaste sex månaderna. Att vara i förhållande men inte få kramas och träffas. På andra sidan att leva som en riktigt nergången och ensam ungkarl med sprit, fest och rock n roll, men utan att få ligga runt. En Hank Moody utan damer. Ruben är inte mycket för distansförhållanden. Om kärleken snart till honom återvänder kommer hans levende att styras upp och hans självhat kommer minska. Att inte ha någon annan att bry sig om än han själv är inte nyttigt. Han bryr inte om sig själv. Utsätter sig för det värsta gång efter gång. Till slut skulle han kollapsa.

Med tankar som svävar runt ett snart återseende gör honom snabbt friskar i sig själv och börjar sakta men säkert styra tillbaka ett sundare levende där han inte förtär sin själ i samma takt.

Kroppen kommer repareras och få tillbaka sin fulla glans, förhoppningsvis även Rubens själ.

Tiden som är kvar är kort. Likt väl kraften i honom är liten. När tiden runnit ut, kommer kraften att stärkas av hennes kärlek.

Tusen låtar.

Mister du en låt står det tusen låtar åter. Låt det stå annars låter jag dig låta en ljudlig kakfoni. Låt mig tysta dig från ditt läte. Låt mig lugna dig med en låt. Låten spelas och du låter mig hålla dig ifrån låtlistan. Sjunk nu ner och ge dig själv tillåtelse att låta dig själv sluta låta. Att väsnas är på tok för mycket läten.

Thailand, I think I hate you.

Ruben har besökt Thailand. Sawasdee crap!

Ingen förstår vad han säger, de svarar lika glatt som alltid. Egentligen säger thailändarna Sawasdee kraap, men efter ett tag i det här påträngande och integritetskränkande land tröttnar man och säger helt sonika crap om allt och alla. De försöker hjälpa till men skiter i om man hamnar mitt i ett vattenfall av horor där man drunkar i floder av äckliga och motbjudande utrop och möten. Korta människor med massa idéer för sig att man tycker om att köpa all deras skit. Ruben har ingen bra upplevelse av korta människor.

Redan i hemlandet retande han sig på deras sätt att ta sig fram. De tar korta snabba steg och kommer ingen vart, det kan inte gå i rulltrappan för deras ben räcker inte till, de kan inte sträcka sig till översta hyllan i mataffären och måste därför be Ruben om hjälp som också handlar. "Varför i helvete ska jag hjälpa dig för? Väx till dig för fan." Ruben är inte på sitt bästa humör när han handlar, det är ett helvete att behöva stega omkring där hylla efter hylla och aldrig hitta vad man letar efter. Inte en enda butik kan sortera varor på ett lättförståeligt och kategoriserat sätt. Alla hittar på egna lösningar där man får leta upp och ner och man tillslut måste fråga och då försöker de jävlarna kränga på en någon annan skit än de man vill ha. För just den produkt man ville ha, den billiga, den var slut. Butikerna vill bara luras.

Även i Thailand vill butikerna luras. Hemma hade folk talat om för Ruben att man prutar på allt man köper i Thailand. De sätter nämligen överpriser för att få hålla på med prutande som ett spel.

Det fungerade inte. De korta jävla idioterna hade massa märkliga teorier om varför de inte skulle sänka pris och alla hade olika spännande priser, man provade att gå därifrån, men de sprang aldrig efter. Till slut orkade man inte och fick köpa för deras pris, för just den här produkten som Ruben tänkte pruta på var "prissatt".

"Well, what do I care? Give me the discount I want or I'll leave."

"Ok, you leave. We give no discount. It got pricetag."

"What? No, fuck it. I'll buy this from you for the shitty price you want. Thanks and good fucking bye missy."

Han spatserade vidare över Koh pangans gator smått irriterad och inställd på att det här landet vill inget väl mot någon.

Ruben och hans vän bestämde sig för att sluta handla massa skit för värdelösa priser och lägga sig på stranden. Det gick som det gick. Finns bara sandstränder. Värsta skiten av allt. Ruben har bott i en strandstad största delen av hans liv, och sandstränder är uteslutet. Det håller de sig ifrån och lägger sig på klippor och liknande.

Men här, i Thailand, fanns det inga alternativ. Sand över allt, i örat, näsan, sitter fanns på ben och armar. Man vill ta något att äta ur väskan, då passar sanden på att ramla av i väskan, allt mat blir sandig. Vattnet är sandigt, han tuggar konstant sand. Går i och bada för att tvätta bort sanden, tror någon sanden släpper? Nej. Skiten sitter som berget och Ruben måste skrubba bort skräpet. Ja jössses.

Sand i kalsongerna. Sand i hatten och håret. Sand i munnen och näsan. Sand i shortsen. Lite smått bränd och med sand överallt skaver skiten över hela kroppen och allt känns ännu mer för jävligt. Thailand och Ruben är inte bästa vänner. Maten var inte ens stark.

Beroenden - Ruben gästar och skriver ett inlägg i förstapersonsperspektiv

Jag vill skriva en bok. En samling noveller kanske?

Men var får man inspiration. Vissa talar om att man bara måste sitta där. Framför pappret. Det blanka pappret. Stirra på det, som ett arbete.

Ett par timmar om dagen. Stirra på ett papper med pennan som verktyg, pennan är arbetet och pappret är arbetsplatsen. Att lägga pappret framför sig är stämpelklockan.

Som vanligt. På en vanligt jobb. Är det så här. Det här måste vara på samma sätt. Vi fungerar inte utan ett ekorrhjul. Jag kommer aldrig kunna skriva om jag inte är i ekorrhjulet.

Dagen är idag. Jag borde börja. Chris ringde. Mitt i när jag stämplat in, ringde han.

"Hej, vad gör du?"

"Inget" Det var ju inte sant. Jag skulle för fan jobba.

"Ska du komma hit och knäcka ngra aluminium?"

"Ja, jag är över på några få. Tjo"

Jag gick hemifrån, ner till tuben och åkte hem till Chris. Jävla skit vad dålig jag är på att arbeta. Hur fan gör de andra? Det är kanske det där med arbetsgivare, det saknar jag. Ingen att jobba åt förutom mig själv.

Det är inte helt sant dock. Mitt författarjobb har ingen arbetsgivare. Mitt andra jobb är exakt som ovan beskrivet. Stämpla in, plocka varor, hälsa på kunder, sälja och stämpla ut. Ganska enkelt, men ändå oerhört svårt.

Upp tidigt vareviga dag. Slita varg. Tjäna en slant för att kunna erhålla uppehåll. Där jag sen försöker jobba även där. Men jobbet hemma njuter jag av.

Hos Chris var det fler vänner till oss. Han hade köpt tre flak, 72 kalla. Eller ja, typ tio var kalla, de andra lade vi in i kylen eftersom. Fyllan slog snart igenom vardagsbarriären och vi fick ännu en gång besöka dimman. Det gick vilt till, dans och fighting försegick hos Chris. Vi gick vidare till ett hak där vi stannade så länge de tillät.

Jag ragglar iväg själv hemmåt, väldigt ofta jag är själv dessa dagar. Jag kan inte vara själv. Jag har ett beroende, som övergår till nya saker så fort jag inte har det jag behöver.

Jag behöver kärlek, den finns där inom mig, men mitt hjärta, min kärlek. Kvinnan i mitt liv. Finns inte tillgänglig, jag tappar lustan för livet eller i alla fall vardagen och bestämmer mig inte direkt men hamnar i något annat beroende. Jag älskar att socialisera, när jag är med människor behöver jag inget annat än att få vara i rampljuset, vilket jag ofta hamnar.

Men har jag inte ens det sociala. Jag röker. Snusar. Dricker oansenliga mängder alkohol utan anledning. Läser facebook efter någon som intresserar sig för mig. Det händer inte, facebook är stendött. Loggar in för ofta och inser att alla andra har liv, de behöver inte logga in på facebook ett par gånger om dagen eller i timman för att inse att de är vid liv och att de har vänner.

De andra kanske ringer varandra, eller träffas. De har väldigt mycket mer lycka i sina liv med sina människor runt sig än vad jag känner just nu.

Konstverkarna

Ruben Indigo sitter i sin ensamhet. Fluktar runt på internet, surfar på sina vänners alster. Alla är fantastiskt duktiga och har en enorm förmåga att skapa. Ruben har alltid känt en enorm prestationsångest över skapande, och därför helt sonika skitit i att försöka sig på något som har med skapande att göra. Antagit att han aldrig kan bli bäst eller bra och därför gett upp innan påbörjat. Det fantastiska med de här vännerna som han har, är att de alltid haft enorm tro för sig själva, eller i alla fall lyckats låta oss andra tro att så är fallet. Och det har gjort dem till de duktiga tillverkare av konst de är. Uppmana folk till att man är bra måste vara det mest fantastisk moment i ens framgångsrika liv. Det är vad som stärker både en själv och andras tro på en.

En vän skapar gatukonst, riktigt duktig. Herr Indigo lyfter på huvudet och ser, där sitter tavlan han fick för säkert tio år sedan av sin konstskapande vän. Den är alltid lika tidlös och snygg. En fisk gapar efter något på havets botten, tavlan går att vända... Då det blir en noshörning, frustande. I betraktarens ögon.

En annan vän är musiker. Han har fått upp en skiva på spotify, det gjorde i alla fall Ruben glad. Ruben har fått för sig att svaret på att man är en auktoriserad musiker är när musiken finns på spotify. Lyssnar igenom skivan, och känner igen sig i en tid då inga problem existerade. Han har skivan och fler därtill. Musiken är spännande och alternativ.

Fler vänner hittar man lite varstans på nätet, och han surfar vidare. De är helt fantastiska de här människorna. Fortsätt tro på er själva. Ruben kommer följa era alster till graven och därefter. Han saknar människorna i sitt liv, men det sägs att man inte kan få allt. Ruben får nöja sig med att följa deras konst i det tid och rum som finns tillgängligt.