Konstverkarna

Ruben Indigo sitter i sin ensamhet. Fluktar runt på internet, surfar på sina vänners alster. Alla är fantastiskt duktiga och har en enorm förmåga att skapa. Ruben har alltid känt en enorm prestationsångest över skapande, och därför helt sonika skitit i att försöka sig på något som har med skapande att göra. Antagit att han aldrig kan bli bäst eller bra och därför gett upp innan påbörjat. Det fantastiska med de här vännerna som han har, är att de alltid haft enorm tro för sig själva, eller i alla fall lyckats låta oss andra tro att så är fallet. Och det har gjort dem till de duktiga tillverkare av konst de är. Uppmana folk till att man är bra måste vara det mest fantastisk moment i ens framgångsrika liv. Det är vad som stärker både en själv och andras tro på en.

En vän skapar gatukonst, riktigt duktig. Herr Indigo lyfter på huvudet och ser, där sitter tavlan han fick för säkert tio år sedan av sin konstskapande vän. Den är alltid lika tidlös och snygg. En fisk gapar efter något på havets botten, tavlan går att vända... Då det blir en noshörning, frustande. I betraktarens ögon.

En annan vän är musiker. Han har fått upp en skiva på spotify, det gjorde i alla fall Ruben glad. Ruben har fått för sig att svaret på att man är en auktoriserad musiker är när musiken finns på spotify. Lyssnar igenom skivan, och känner igen sig i en tid då inga problem existerade. Han har skivan och fler därtill. Musiken är spännande och alternativ.

Fler vänner hittar man lite varstans på nätet, och han surfar vidare. De är helt fantastiska de här människorna. Fortsätt tro på er själva. Ruben kommer följa era alster till graven och därefter. Han saknar människorna i sitt liv, men det sägs att man inte kan få allt. Ruben får nöja sig med att följa deras konst i det tid och rum som finns tillgängligt.