Jag vill skriva en bok. En samling noveller kanske?
Men var får man inspiration. Vissa talar om att man bara måste sitta där. Framför pappret. Det blanka pappret. Stirra på det, som ett arbete.
Ett par timmar om dagen. Stirra på ett papper med pennan som verktyg, pennan är arbetet och pappret är arbetsplatsen. Att lägga pappret framför sig är stämpelklockan.
Som vanligt. På en vanligt jobb. Är det så här. Det här måste vara på samma sätt. Vi fungerar inte utan ett ekorrhjul. Jag kommer aldrig kunna skriva om jag inte är i ekorrhjulet.
Dagen är idag. Jag borde börja. Chris ringde. Mitt i när jag stämplat in, ringde han.
"Hej, vad gör du?"
"Inget" Det var ju inte sant. Jag skulle för fan jobba.
"Ska du komma hit och knäcka ngra aluminium?"
"Ja, jag är över på några få. Tjo"
Jag gick hemifrån, ner till tuben och åkte hem till Chris. Jävla skit vad dålig jag är på att arbeta. Hur fan gör de andra? Det är kanske det där med arbetsgivare, det saknar jag. Ingen att jobba åt förutom mig själv.
Det är inte helt sant dock. Mitt författarjobb har ingen arbetsgivare. Mitt andra jobb är exakt som ovan beskrivet. Stämpla in, plocka varor, hälsa på kunder, sälja och stämpla ut. Ganska enkelt, men ändå oerhört svårt.
Upp tidigt vareviga dag. Slita varg. Tjäna en slant för att kunna erhålla uppehåll. Där jag sen försöker jobba även där. Men jobbet hemma njuter jag av.
Hos Chris var det fler vänner till oss. Han hade köpt tre flak, 72 kalla. Eller ja, typ tio var kalla, de andra lade vi in i kylen eftersom. Fyllan slog snart igenom vardagsbarriären och vi fick ännu en gång besöka dimman. Det gick vilt till, dans och fighting försegick hos Chris. Vi gick vidare till ett hak där vi stannade så länge de tillät.
Jag ragglar iväg själv hemmåt, väldigt ofta jag är själv dessa dagar. Jag kan inte vara själv. Jag har ett beroende, som övergår till nya saker så fort jag inte har det jag behöver.
Jag behöver kärlek, den finns där inom mig, men mitt hjärta, min kärlek. Kvinnan i mitt liv. Finns inte tillgänglig, jag tappar lustan för livet eller i alla fall vardagen och bestämmer mig inte direkt men hamnar i något annat beroende. Jag älskar att socialisera, när jag är med människor behöver jag inget annat än att få vara i rampljuset, vilket jag ofta hamnar.
Men har jag inte ens det sociala. Jag röker. Snusar. Dricker oansenliga mängder alkohol utan anledning. Läser facebook efter någon som intresserar sig för mig. Det händer inte, facebook är stendött. Loggar in för ofta och inser att alla andra har liv, de behöver inte logga in på facebook ett par gånger om dagen eller i timman för att inse att de är vid liv och att de har vänner.
De andra kanske ringer varandra, eller träffas. De har väldigt mycket mer lycka i sina liv med sina människor runt sig än vad jag känner just nu.
