Tusen låtar.

Mister du en låt står det tusen låtar åter. Låt det stå annars låter jag dig låta en ljudlig kakfoni. Låt mig tysta dig från ditt läte. Låt mig lugna dig med en låt. Låten spelas och du låter mig hålla dig ifrån låtlistan. Sjunk nu ner och ge dig själv tillåtelse att låta dig själv sluta låta. Att väsnas är på tok för mycket läten.

Thailand, I think I hate you.

Ruben har besökt Thailand. Sawasdee crap!

Ingen förstår vad han säger, de svarar lika glatt som alltid. Egentligen säger thailändarna Sawasdee kraap, men efter ett tag i det här påträngande och integritetskränkande land tröttnar man och säger helt sonika crap om allt och alla. De försöker hjälpa till men skiter i om man hamnar mitt i ett vattenfall av horor där man drunkar i floder av äckliga och motbjudande utrop och möten. Korta människor med massa idéer för sig att man tycker om att köpa all deras skit. Ruben har ingen bra upplevelse av korta människor.

Redan i hemlandet retande han sig på deras sätt att ta sig fram. De tar korta snabba steg och kommer ingen vart, det kan inte gå i rulltrappan för deras ben räcker inte till, de kan inte sträcka sig till översta hyllan i mataffären och måste därför be Ruben om hjälp som också handlar. "Varför i helvete ska jag hjälpa dig för? Väx till dig för fan." Ruben är inte på sitt bästa humör när han handlar, det är ett helvete att behöva stega omkring där hylla efter hylla och aldrig hitta vad man letar efter. Inte en enda butik kan sortera varor på ett lättförståeligt och kategoriserat sätt. Alla hittar på egna lösningar där man får leta upp och ner och man tillslut måste fråga och då försöker de jävlarna kränga på en någon annan skit än de man vill ha. För just den produkt man ville ha, den billiga, den var slut. Butikerna vill bara luras.

Även i Thailand vill butikerna luras. Hemma hade folk talat om för Ruben att man prutar på allt man köper i Thailand. De sätter nämligen överpriser för att få hålla på med prutande som ett spel.

Det fungerade inte. De korta jävla idioterna hade massa märkliga teorier om varför de inte skulle sänka pris och alla hade olika spännande priser, man provade att gå därifrån, men de sprang aldrig efter. Till slut orkade man inte och fick köpa för deras pris, för just den här produkten som Ruben tänkte pruta på var "prissatt".

"Well, what do I care? Give me the discount I want or I'll leave."

"Ok, you leave. We give no discount. It got pricetag."

"What? No, fuck it. I'll buy this from you for the shitty price you want. Thanks and good fucking bye missy."

Han spatserade vidare över Koh pangans gator smått irriterad och inställd på att det här landet vill inget väl mot någon.

Ruben och hans vän bestämde sig för att sluta handla massa skit för värdelösa priser och lägga sig på stranden. Det gick som det gick. Finns bara sandstränder. Värsta skiten av allt. Ruben har bott i en strandstad största delen av hans liv, och sandstränder är uteslutet. Det håller de sig ifrån och lägger sig på klippor och liknande.

Men här, i Thailand, fanns det inga alternativ. Sand över allt, i örat, näsan, sitter fanns på ben och armar. Man vill ta något att äta ur väskan, då passar sanden på att ramla av i väskan, allt mat blir sandig. Vattnet är sandigt, han tuggar konstant sand. Går i och bada för att tvätta bort sanden, tror någon sanden släpper? Nej. Skiten sitter som berget och Ruben måste skrubba bort skräpet. Ja jössses.

Sand i kalsongerna. Sand i hatten och håret. Sand i munnen och näsan. Sand i shortsen. Lite smått bränd och med sand överallt skaver skiten över hela kroppen och allt känns ännu mer för jävligt. Thailand och Ruben är inte bästa vänner. Maten var inte ens stark.