Ruben Indigo är till livet en lyckligt lottad man, dock med många inslag av sorg och självförakt. Att aldrig klara av att göra något i toppklass är en smäll på käften som alltid kommer finnas där.
Giftermål hägrar bortom eken. Det ska vara rosa hit och blått dit. Inte fan förstår han något av det här.
Ruben vill och försöker förstå det kvinnliga. Det kvinnliga i att kunna se bröllopet framför sig. Hur det ska se ut, hur gästerna ska sitta, vad som ska serveras och hur gästerna ska bete sig. Inget syns. Inte ett jävla skit kan han förställa sig. Det är som om giftermål är en tjejgrej.
Herr Indigo vill kunna se sig som en engagerad och insiktsfull man. En person som inte tycker att könet spelar någon roll i hur man ser saker och ting. Alla människor, både män och kvinnor borde väl kunna bry sig om färger på sitt bröllop. Han förstår det inte. Varför kan han inte som man förställa sig bröllopet och försöka få det i den tappning han vill ha det. Det som hägrar är bara grus i ögat. Han ser inte bortom eken.
Han ser ta mig fan ingenting. Helt blind. Ruben Indigo är blind. Inte vaken som det rubriceras. Han har tappat huvudet. Tankarna är upp i det blå, svävar bort. Sinnet vill bara sova. Det fysiska vill bara sitta ner, hela kroppen vill bara sitta och stirra in i vägen tills allt är över. Man är där, på bröllopet och njuter av att det gått som planerat och det är helt jävla utomordentligt perfekt.
Det fungerar inte så dock. Människan måste vänta. Och vänta. På det ögonblick de vill ha här nu, för att slippa förarbetet. Slippa att försöka kombinera ett liv tillsammans med hundra procent pluggande med hundra procent jobb. Det livet är inte i symbios. Hela skiten kommer trasa samman i vanlig ordning. Ruben Indigos liv i ett nötskal. Livet är förhoppningsvis större än ett nötskal men poängen är att allt kommer igen för att det går runt och runt på en inte allt för stor yta.
Det vill slippas förbereda och kämpa för att saker ska fungera. Han är kanske lat, i en viss mening. Förhoppningen är att han inte är lat. Han jobbar hela tiden, då kan man väl inte vara lat?
Ruben Indigo vill kunna välja färg, vill kunna se vilka glas man ska ha, vill kunna hjälpa till utan att bli kommenderad. Men det går för helvete inte. Han är inte lagd åt det hållet, där man vet vad som är snyggt. Varför är det så olika mellan kvinna och man?
Den ena vet hur man är snygg och vad som passar med vad. Den andra försöker förstå och vill hjälpa till men är för trångsynt för att få till det. Även om han är man, kan det tyckas att även män borde kunna se vilken färg som är finast. Ruben Indigo vill inte vara den där mannen som inte förstår. Som inte kan engagera sig i sitt eget bröllop för att han är en färg- och inredningsimbecill. För mycket man, mer än han själv trodde han var. Jävla skit.
Hur fan ska jag klara att gifta mig när jag inte förstår hur man gör förarbetet? Kommer hamna på något annat jävla bröllop och gifta mig med någon jag aldrig träffat. Helt plötsligt är han i fel liv, där en annan styr och ställer. Ser till vad han ska göra, kommer med idéer på livet. Och allt är bara fel. Det är viktigt att det här går någorlunda rätt. Att han i alla fall lyckas gifta sig med Tiny Dancer är det enda som gäller.
Försök göra det här rätt för en jävla gångs skull Ruben!
