Ruben Indigo är nu på benen igen. Styrkan återkommer sakta. Både fysiskt och psykiskt. En jobbannons räckte för att skapa lyckokänsla i hans kropp. Nu är han snart med i spelet, livet flyter vidare.

Ruben har ett tag funderat på vad han vill göra i livet. Är inte riktigt nöjd med situationen, men efter en veckas sjukskrivning och ett fantastiskt stöd från Tiny Dancer kunde han komma till rätta med saker och ting. Känns som att han är på rätt spår. På väg att resa sig.

Med tiden förändras människan. Hur kan man vara vilse om man inte har någonstans att gå?
Ruben funderar över frågeställningen. Ja, det är väl exakt det man är. Har man ingenstans att gå är man väl vilse. Lika mycket vilse som på rätt spår i alla fall. Med ett mål kan man alltid hitta vägen igen.

Nytt och förbättra mål och Ruben Indigo är tillbaka på rätt väg, med grova kurvor.

Smärta, den nya känslan.

En tid har kommit för Ruben. Där tiden läker alla sår. Ruben är en skadad man, kroppen förtär honom. Benen gör ont, revbenen. En spricka i tid och rum. Allt står stilla, tiden, jobbet, framtiden, när tiden står stilla läker inga sår.

Ruben känner sig svag, tappar fotfästet. Faller till marken. Vaknar till, liggandes på golvet.
"Var är jag?!" Han har svimmat....

För första gången i livet har Ruben svimmat, och av smärta. Det känns nytt och främmande, väldigt skrämmande känsla. Aldrig vill han att detta ska hända igen.
Tiden står dock stilla, inga sår läker. Han kommer förevigt pinas av smärtan i bröstkorgen. Spruckna revben gör honom utmattad, trött och väldigt deprimerad och sur.

Ruben är inte sig själv, utan någon annan med ett tjurigt anlete och trött beteende.
Smärta är Rubens nya dagslända, Den väcker honom, är med honom hela dagen och slocknar på natten, för att nästa dag pånytt födas och vara med honom ännu en dag, ännu en tid.

Tiden står still och smärtan kommer förevigt vara med Herr Indigo.
Han somnar och smärtan dör.