En paus från vardagen eller från det som förut känts som vardagen för Ruben.
Arbetet slukar hans tid med hull och hår. Tiden flyger och han tappar fotfästet. Saknar tiden man som ung aldrig förstod sina förpliktelser eller allvaret i livet. Ruben försöker i det yttersta att ta allt med en klackspark, det känns då lättare att leva.
Allvaret sparkar en i ansiktet och Ruben slår tillbaka. Ruben är fasthållen runt midjan, trycker sina händer mot allvarets haka, halsen blottas. Spända halsmuskler åtror Rubens ögon. Där! Allvarets adamsäpple, håller vänster handen kvar runt hakan och tar höger armbåge och slår sitt slag.
På en sekund står Ruben med fötterna på jorden igen, allvaret kippar efter luft. Då kommer det, Ruben tappar fattningen. Ser allvaret stå där hukad, kippande och svag. Höger knä spänner, hela benet spänner. En hand lägger sig på allvarets kala huvud och ett höger knä far uppåt i en hastighet som pressar ut 2 - 3 tänder och en helvetes massa blod ur allvarets mun.
"Helvete, vad det blöder" tänker Ruben. "Vad fan gör jag nu?"
Rubens hjärna vill sluta med det här och lämna platsen. Men hur ska man kunna leka i livet om allvaret finns kvar och förföljer honom. Och kanske en dag förgör Ruben?
Höger handen spänns i en knytnäve, stilla i nästan en minut. Allvaret spottar blod, yrar och vinglar till. Rubens knytnäve träffar rätt i nacken på allvarets nedböjda kropp och allvaret far till marken.
Allvaret stannar upp och ligger där. För en stund helt orörlig.
Ruben lämnar platsen och hoppas att han kan hålla allvaret på avstånd för ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar