Lägenheten är kall och grå. Blommorna vissnar i takt med att regnat slår mot fönsterbläcket.
Ruben tittar ut från köksfönstret. Tittar efter en vän, en saknad vän. Kanske till och med vilken vän som helst. Bara någon ägnar honom en tanke. Han vrider sig i vånda och trånar efter lite uppmärksamhet.
Ruben som ensam fungerar inte. Han tappar gnistan och kryper in i sitt hål. Håller sig där, aktar sig för människan.
Ruben känner hungern stiga inom honom. Magen skriker. Herr Indigo blir hungrigare men han vet att hunger går att vänta ut.
Något Ruben alltid gjort vid känslan av hunger är att ignorera den. Det gör ont ett slag men sen tar kroppens självsvält över och kroppen anpassar sig till att inte få mat. Detta har pågått sedan barnsben.

Han har vant sin kropp vid att klara sig utan mat och det fungerar även nu, som vuxen man. Han vet att det inte är bra, men på grund av ensamheten och motviljan till att laga mat låter han självsvälten ta över.
Tröttare och tröttare, rummet blir mindre och suddigare. Ruben klarar inte att vara vaken utan mat. Magen svider lite, det börjar avta eller så börjar han somna.
Det var 10 timmar sedan Ruben åt något. Och nu somnar han för att sova i 8 - 9 timmar till.

Morgonen är värst. Ingen mat på 18 timmar. Det klarar inte kroppen. Lite fil går ner och ett glas juice men magen krampar fortfarande. Tar en halva dagen att få ordning på magen.
Problemet är när kvällen nalkas och orken inte räcker till en portion mat. Smärtan tar vid igen. En ond spiral där tröttheten aldrig försvinner och lusten för att laga mat aldrig ökar.

Rubens kropp kommer att tillintetgöra sig själv om den där vännen inte dyker upp snart.