Sinnet ingen riktigt vill besöka.

Ruben är ingen svår man att charma. Han älskar alla människor stora som små, fula som snygga, charmiga som spydiga. Ruben tycker nämligen att karaktär är en viktigt egenskap hos en människa. Är det någon som du själv vill vara älskar Ruben dig väldigt mycket. Är du en person någon andra tycker du ska vara funkar du i Rubens ögon, men han tappar ofta intresse och du blir en han tycker om men inte lägger någon energi på. Ruben anser sig själv vara en karaktär. Ibland kan han kanske ses som en man som lyssnar på andra och följer andra. Men icke. Det försigår så mycket i hans huvud att det inte ens går att uttrycka i ord. Ingen skulle förstå Rubens sätt att vara på om han skulle börja uttrycka alla sin tankar. Folk skulle bli skrämda, upprörda, rörda, charmade och förvirrade på en och samma gång. Förvirrade är många som blir när de blir insläppta i Herr Indigos huvud. Där finns tankar och ideér som skulle kunnat tillhöra en filosof som levde under 1400-talet men som aldrig blev känd.
En episod i Rubens liv promenera han från Universitet där han läste mot byn där han skulle införskaffa föda. Han promenera med sina nyfunna vänner Rockarn och Punkrockarn (de namn är de givna vid denna stund men de kan komma ändras om bättre namn finnes) när de finner en sten som är beklädd i hår. Ruben håller låda större delen av promenaden och lyckas även nu avbryta sig själv genom att utbrista i ett skräckfyllt utrop "Titta, en hårig sten!". De båda vännerna stannar upp och tittar undrande på Ruben där han står och pekar med ett darrigt finger. De utbrister snart i skratt och förväntar sig att även Herr I borde inse sitt misstag och skratta i kör. Han fortsätter peka och dessutom uppmanar att någon av de två ska utforska tingesten. Ruben I har inte för avsikt att närma sig en decimeter till, den håriga stenen är ett sjukt fenomen som säkert kan vara något dödligt.

De här har jag svårare att minnas men det kan varit så att Punkrockarn fick bli den som fick stå ansikte mot ansikte med den håriga stenen. Han var nog den som var mest vågad av de tre och dessutom från England, de är ju lite mer crazy där. Han klättrar över ett staket och hoppar ner tre meter ifrån. Sakta, sakta närmar han sig stenen och till slut petat på den. "Helvete, det är hår! Men den är mjuk." Alltså kan man snabbt konstatera att det inte är en sten. Fortfarande väldigt lik en sten i utseendet. Rockarn står fortfarande och viker sig av skratt och tror nog inte att varken Ruben eller Punkrockarn förstår hur sjuk deras konversation låter för förbipasserande. Punkrockarn plockar upp den håriga stenen som visar sig vara en liten pälsbeklädd handväska.

Are och Ast

Idag när Ruben lyssnade på radio pratade de om språk. Hur ord som har mer än två stavelser inte heter are eller ast utan mer intelligent eller mest intelligent.
Som vanligt täcker Ruben utanför the box och hamnar i en diskussion med sig själv.

Varför är aldrig Ruben ast. Han är aldrig starkast, smalast, tjockast, biffigast, snyggast, klokast, roligast, häftigast, mesigast, gulligast, snabbast, intelligentast? (note to self: det heter mest intelligent.), coolast. Vilket Ruben kan känna är tråkigt. Aldrig bäst på något. En väldigt medioker människa som aldrig utmärker sig på extra ordinärt vis.

Däremot insåg han att are, det är mer hans kopp te. Ibland kan han vara snyggare, roligare, snabbare, starkare, häftigare och kanske smartare än andra. Dock i mindre sällskap för att göra det mest troligt. Det finns alltid någon i varje sällskap som är sämst på något och någon som är bäst. Att vara sämst på något är för Ruben lätt att vara, det finns mycket han inte klarar av. Men att vara bäst på något, det är mer sällsynt. För att bli bäst måste Herr I tillägna väldigt mycket tid åt just en sak. Men Herr I har förmågan att aldrig nöja sig med att vara duktig på en sak utan hellre är en are. Är ibland smartare eller snabbare än någon i ett sällskap för där finns alltid någon som är sämre men oftast finns det någon som är snabbast.
Herr I lägger sin energi på att sprida sin kunskap hos sig själv och helt plötsligt kan han otroligt lite om väldigt många saker. Istället för att kunna mycket om få saker.
Han lever inte riktigt efter principen färre fast värre.

Under disskusionen med sig själv kommer dock Ruben fram till att han trivs med att vara en are-person. Det är ofta han kan få jämföra sig själv med andra och inser att han är bättre, dock inte att förglömma, inte bäst. Det gör honom lite mer diffus. Han syns inte i allas ögon men syns ändå. Sen slog det honom. "Just fan. Pratsamast är jag kanske". Nu heter det ju dock mest pratsam. Ruben suktar på ordet pratsamast. "Kanske snackigast, det där är jag ju en jävel på."

Det inser han till slut att snacka kan han, om alla de här grejerna han kan lite om gillar han att prata om. Ruben är en snacksalig jäkel som gillar centrum men som gärna låter andra vara ast:erna. Dock inte när han har något roligt eller stort att förtälja, då avbryter han de andra och snackar vidare som att de aldrig ens försökte öppna sin munnar.

Snackigast. Ruben I är en person man får säga till på skarpen om man ska få plats i monologen. Som Rubens far brukade säga "Har du inget vettigt att säga kan du lika gärna hålla käften."

Ruben tackar för den passning och säger Go'kväll. Han kommer aldrig kunna tystas.