Matlagning....

Ruben Indigo, punrockarn, känner att "livin' like a rockstar" inte är riktigt den melodi han kan leva efter. Någon jävla uppstyrdhet måste ske i vardagen. Nitbälte, svarta tighta jeans och en skön sex pistols tshirt, toppat med lite ringar och armband ser han sin vardag inte vara speciellt sund. Istället för whiskey och cigg till middag måste denna vecka ändras.

Det helvetes väder som är utanför bekommer honom inte, utan en tripp till affären är ett måste. Whiskeyn börjar sina. Snart tillbaka i lägenheten, snöig, trött och allmänt jävlig trycker han på Rancid, hög volym. Slänger upp sina nyinköpta matvaror för ett hejdundras matlagande. Det ska göras matlådor för hela veckan, jisses. Ruben känner som ett riktigt praktas som följer ekorrhjulets regler med matlåda.

Med en cigg i käften och en whiskey upphälld brevid honom börjar det hela. Hacka, skiva, koka och steka. Rör om i köttfärsen med en sleten träslev som inte sett mat på ett par år. Simultanförmåga är på topp, kokar lite spaghetti, steker korv, mosar potatis och fortsätter röra om i köttfärsen. Musiken skriker i högtalarna. Ruben Indigo mår riktigt bra, känns som att livet kanske en dag kan fungera även för den försvunna själ.

Prolog

Det sköts så inåt helvete runt omkring mig. Jag låg bakom en vall av sandsäckar. Jason låg brevid mig, vi kunde inte resa oss. Det stank av död. Ljudet var en massa smattrande och märkligt stönande. Jag ser ett par händer dra sig upp på sandsäcksvallen. Skjuter av en salva i den ena handen.

-"Fan, nu lockar du hit dem" skriker Jason.

-"Du måste vara uppmärksam Jason, du kunde dragit till med macheten, vi måste röra på oss oavsett hur många dem är, nu vet de att vi är här."

-"Aa, fuck it. Vi rör på oss."

De springer av bara helvete mot en jeep som står längre fram. Grön militärjeep. Ingen idé att kolla bakåt, utan bara springa. Jag kastar mig in i bilen och försöker starta, samtidigt hoppar Jason in och stänger och låser alla dörrar. Nu ser vi vad vi hade bakom oss, vårat infanteri är infekterat. Allihop. De går mot oss med automatkarbiner i högsta hugg.

"Kan de hantera automatkarbinerna?" frågar jag samtidigt som jag kör på tre stycken som står mitt i vägen.

"Ja, de kan ju trycka på dem, men de kan högst troligen inte sikta. De verkar kunna lära sig nya mönster och evolveras även de. Det är vårat största problem."

Rädslan har aldrig varit lika enorm. Alla situationer man varit i där man kännt sig trängd eller rädd, är inget i jämförelse med det här. Man har konstant hög puls. Adrenalinet pumpar.

Döden väntar runt varje hörn. Vi kör snabbt därifrån, om någon infanterist inte var död är de med all säkerhet det nu. Vi måste varit de sista överlevande, om inte annat överrtygar vi oss själva om det för att slippa skuldkänslor mitt i alltihop.

Väder....

Folk pratar strunt, alla om ämnen de pratar runt.

Om vintern de pratar illa, det är sommar som duger då vi kan sitta stilla och se solens strålar oss livet utsuger. Folk grämer sig över minsta kalla dag, de har inte vett att njuta ett tag

utan klagar och gnäller när det bara är de som inte vet vad som gäller.

Folk äro vaksamma på en dag av sommarflamma.