Det sköts så inåt helvete runt omkring mig. Jag låg bakom en vall av sandsäckar. Jason låg brevid mig, vi kunde inte resa oss. Det stank av död. Ljudet var en massa smattrande och märkligt stönande. Jag ser ett par händer dra sig upp på sandsäcksvallen. Skjuter av en salva i den ena handen.
-"Fan, nu lockar du hit dem" skriker Jason.
-"Du måste vara uppmärksam Jason, du kunde dragit till med macheten, vi måste röra på oss oavsett hur många dem är, nu vet de att vi är här."
-"Aa, fuck it. Vi rör på oss."
De springer av bara helvete mot en jeep som står längre fram. Grön militärjeep. Ingen idé att kolla bakåt, utan bara springa. Jag kastar mig in i bilen och försöker starta, samtidigt hoppar Jason in och stänger och låser alla dörrar. Nu ser vi vad vi hade bakom oss, vårat infanteri är infekterat. Allihop. De går mot oss med automatkarbiner i högsta hugg.
"Kan de hantera automatkarbinerna?" frågar jag samtidigt som jag kör på tre stycken som står mitt i vägen.
"Ja, de kan ju trycka på dem, men de kan högst troligen inte sikta. De verkar kunna lära sig nya mönster och evolveras även de. Det är vårat största problem."
Rädslan har aldrig varit lika enorm. Alla situationer man varit i där man kännt sig trängd eller rädd, är inget i jämförelse med det här. Man har konstant hög puls. Adrenalinet pumpar.
Döden väntar runt varje hörn. Vi kör snabbt därifrån, om någon infanterist inte var död är de med all säkerhet det nu. Vi måste varit de sista överlevande, om inte annat överrtygar vi oss själva om det för att slippa skuldkänslor mitt i alltihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar