Ruben Indigo är ensam. En rysning av förtret åker kana över ryggraden. Ensamheten tar över hans sinnen, talar om att det är skam att vara ensam. Han har sig själv att skylla.
Vännerna stod en gång vid hans sida och de mötte faror tillsammans.
Han sökte svar genom att lämna vänner och familj. Fann bara ensamhet. Sitter i en lägenhet tillsammans med Herr Ågren. De pratar om ditten och datten, men varje diskussion slutar i att båda är tysta, tittar varandra i ögonen, känner varandras närvaro och brister ut i gråt.
De hatar varandra, Herr Ågren och Herr Indigo. Men det finns en gnutta kärlek där emellan. Annars hade umgänget sedan länge varit över. I deras vildaste diskussioner finner Indigo sig själv ofta sittande kvar, när Ågren lämnat rummet, gråtandes för sig själv.
Han vill mycket mer med livet, men allt har stannat, klockan står på 12:00. Har gjort det i de senaste åren. Den går inte att starta, Indigo är kvar i ett liv som började när klockan stanna, och inte förrän han lämnar detta kommer klockan att starta. Indigo måste leta reda på ett nytt sätt att leva annars kommer klockan aldrig ticka igen.
3 kommentarer:
den här förstår jag inte riktigt... är herr ågren din molgan?
Tack för kommentarerna!
Man kan se det som molgan. En inre diskussion med ångesten.
Skicka en kommentar