Trottaren till trappan mot södermalm.

Oj, en trappa. Mycket lång. Brant. När är första steget undrar Ruben medan han promenerar uppför. Räknar man trottoaren som ett eller räknar man första steget på trappan som ett. Trottoaren är ändå avstampet till trappan. Måste inkluderas. Å andra sidan måste det exkluderas om trappstegen räknas.
Ruben kommer upp för trappan och har efter alla funderingar inte räknat ett enda steg. Jo, kanske första. Eller?

Uppe. Andfådd. Konditionen måste bättras på. Antingen bättra på konditionen eller dö. Och dö är inget alternativ.

Ruben är i Stockholm. Ska ut och äta på Södermalm. En trevlig stadsdel. Där är man kulturell och flummig. Eller bara vanlig. Kanske gey också. Alla dessa människor som måste vara något, tillhöra något. Vilket slit. Ruben tror sig tillhöra sig själv. Självständig. Individ. Skenet bedrar. Även han försöker passa in. Bete sig som andra. Vara den där alla vill prata med umgås med. Ibland vara den som ingen märker i mängden.

Tiden skenar. Ruben har en mötesplats inbokad. Ingen tid för spekulationer över jag:et utan bara leva, följa andras direktiv. Inte krångla.

Gott med grekiskt. Ruben gillar tzatziki.

Crayfish

Kräftor, kräftor, kräftor. Överallt. Det är fest här. Ruben Indigo gillar fest. Tycker om när alla är glada och laddade. Det blir bra drag då. Det vet man.

Lite lekar. Också mycket fantastiskt. De vid Rubens barndoms hem. Nostalgin eskalerar under kvällen. Det börjar hos han Best friend FOREVAH. Som man skulle säga om man var typ Paris Hilton. Bästa vännen och Ruben har hållit ihop sen 8-9 års åldern. Fantastisk vänskap. De gillar varandra. Ruben känner att det måste vara ömsesidigt.
På bakgården där festen börjar har Ruben tältat, spelat in film, lekt kurragömma, hjälpt vännen smitta ut när han haft utegångsförbud och mycket annat tokigt.

Gräsplätten där lekerna hölls finner Ruben också mycket minnen. Här har firats ett tiotal med midsomrar. Ett minne är när det är en mindra konsert där ett band sjunger "ingen tycker om mig, bara för jag äter mask". Vackert minne.
En annan midsomar hade Ruben varit ute och fiskat några dagar före. I en guppande båt. I en sjö. Fick två abborrar. En abborre gick åt till att försöka fånga större fisk. Abborren slet sig. Den andra lagade Rubens mamma ihop åt honom. Ett av benen slets sig loss från fiskköttet i munnen och innan Rubens visste ordet av hade det dragit sig ner i strupen, en vild kamp mellan hostningar och harklingar och benets förmåga att dra sig neråt i strupen.
Snitt! Benet river upp ett sår i halsen. På midsommar verkar halsen. Ruben som liten 9åring blir orolig och ledsen. "Mamma, benet sitter fast i halsen!"
Mamma tar Ruben i handen och försöker trösta. Det går bra, men halsen svider. En stund senare tar dig sig iväg till sjukhuset. Ruben kommer in till doktorn. Doktorn plockar fram en ficklampa. Väldigt lång och smal. Den ska ner i halsen. "Hua" tänker Ruben. Första försöket. Kommer precis förbi kräksignalen sen måste de avbryta. Ruben gråter för mycket.

Går ut i hallen med sin mor och sitter en stund. Modern talar med honom och förklarar att det här måste göras. Och Ruben du klarar det här. Med tårfyllda ögon och ont i halsen ställer sig Ruben upp. Nu gör vi det här.
Går in till doktorn. Sätter sig. Öppnar gapet. Doktorn börjar föra ner lampan. Ruben trotsar smärtan och ner glider lampan.
Doktorn hittar inget ben. Han hittar ingenting. Jo, kanske något som kan liknas ett mindre sår.
"Det kommer läka, men det var inget ben som tur var".
Nöjd med vetskapen att han inte kommer dö åker Ruben hem med sin mor och fortsätter fira midsommar.
Kräftskivan gav inte samma problem utan var mycket fantastisk.

Uppmärksamhet är en dygd

Ajajaj. Huvudet spränger. Minnet säger Ruben att gårdagen, den du, den var fantastisk. Ruben fyllde år.

Morgonen den 31 juli började med en uppgång mot jobb och slit. 06.45 möter han sin chef och en kollega i ett rum. Jämte jobbet. Där brukar de samlas innan öppning. De båda stämmer upp i sång. "Ja må han leva, ja må han leva", "Grattis!". Det låter som att båda är yrvakna. Deras röster påminner om en baksmälla på whiskey och cigaretter. Tanken som räknas.

"Oj, tack grabbar. Det var lite otippat så här i gryningen." svara Ruben. Fint att de kommer ihåg. Ruben känner sig lite viktig.

De öppnar upp och promenerar in. Ruben byter snabbt om och börjar slita tag i dagens uppgifter. "pling pling" ringer mobilen. Klockan är nu 7.25. Tar upp mobilen. Displayen säger PerryAche.
Häftigt. Ruben svarar. PerryAche stämmer upp i sång han med, Ruben är inte sen med att hänga på. Sen står han där och skrålar i luren och PerryAche likadant på andra sidan staden.
De fyller båda år. PerryAche har varit med ett tag längre än Ruben. PerryAche fyller 60 gyllene år, tillsammans med sin sambo har de idag 120års kalas. Mäktigt.
Från ingen som fyller samma dag, känner nu Ruben till två. Dagen fortsätter med jobb och gratulationer. Överallt. Lunch är till och med gratis dagen i ära.

Klockan slår 16.00 och Ruben har snart bytt om. Flyr jobbet för att träffa T-Dancer. Hon har väntat några minuter. Hon har planerat något. Ruben känner sig ivrig.

För två veckor sedan försökte Herr Indigo planera sin födelsedag med lite fest. Men de ena efter den andra hade planer. En jobbar, ett par andra åker till södern, den tredje fiskar och allt känns blä inför kalasplanerna.

"Skit samma, jag och T-Dancer kan ha en fantastisk afton tillsammans" tänker Herr Indigo. Även om han älskar att omgiva sig med mycket människor. Han mår som bäst när uppmärksamheten ligger på honom. Vill alltid vara i centrum. Blir ibland för mycket för folk, men på hans födelsedag får de allt acceptera att han vill vara jordens mittpunkt of attention!

Herr Indigo och Fru Dancer reser hemmåt för att göra sig iordning inför kvällen. Väl hemma slänger Fru Dancer ihop en drink som heter duga och Herr Indigo är snart igång.
Då trillar de in. Ett annat par. Tiny verkar ha kokat ihop en parmiddag. "Jaha, spännande" tänker Ruben. Nu blir det grilla av. Smarrigt.

De går ut för att starta grill och fixa lite. Ruben sitter där i godan ro och tittar på när Tiny häller upp hela jävla påsen med kol. För sjutton, de är ju bara fyra som ska grilla.
"Vilket slöseri" tänker Rubens snåla ängel på axeln.

Då... "JA MÅ HAN LEVA!" Buskarna skiner, solen tittar fram. Ruben ryser. Där i brynet dyker alla de som inte kunde komma upp. Ruben skiner som solen. Kan det vara sant!
Ingen av dessa fanns ju tillgängliga.
Tiny Dancer ler förnöjt. Hon har totallurat Herr Indigo ännu en gång. Riktigt häftigt hur hon lyckas. "Skönt att man är lite dum i huvudet" tänker Herr Indigo när klockorna börjar ringa.

En efter en dyker upp ur buskarna. Det är säkert 20 personer. Mäkta härligt. Nu är det kramar och gratulationer. Ruben är i centrum of attention. Ruben är i snart i sitt esse.

Herr Indigo är tacksam och mycket glad. Hela kvällen blev fantastisk!