Oj, en trappa. Mycket lång. Brant. När är första steget undrar Ruben medan han promenerar uppför. Räknar man trottoaren som ett eller räknar man första steget på trappan som ett. Trottoaren är ändå avstampet till trappan. Måste inkluderas. Å andra sidan måste det exkluderas om trappstegen räknas.
Ruben kommer upp för trappan och har efter alla funderingar inte räknat ett enda steg. Jo, kanske första. Eller?
Uppe. Andfådd. Konditionen måste bättras på. Antingen bättra på konditionen eller dö. Och dö är inget alternativ.
Ruben är i Stockholm. Ska ut och äta på Södermalm. En trevlig stadsdel. Där är man kulturell och flummig. Eller bara vanlig. Kanske gey också. Alla dessa människor som måste vara något, tillhöra något. Vilket slit. Ruben tror sig tillhöra sig själv. Självständig. Individ. Skenet bedrar. Även han försöker passa in. Bete sig som andra. Vara den där alla vill prata med umgås med. Ibland vara den som ingen märker i mängden.
Tiden skenar. Ruben har en mötesplats inbokad. Ingen tid för spekulationer över jag:et utan bara leva, följa andras direktiv. Inte krångla.
Gott med grekiskt. Ruben gillar tzatziki.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar