Det var länge sedan Ruben skrev. Känner glöden i fingrarna. De vill dansa över tangenterna som ett par pinnsmala dansöser på scenen. Glada och fyllda med energi. Det är Rubens fingrar när hans skrivarglädje var på topp.
Något har hänt och Ruben har haft ett fullspäckat liv hela hösten. Det mörka bittra vädret har av någon outgrundlig anledning inte givit Ruben skrivkraft. Ruben är som ett mörkt hål som imploderar av dystert och mörkt beteende. Han borde snarare blomstra och kunna skriva mer när livet är botten. Det är det mörka som folk vill läsa om. Det har varit för mörk höst och livet har gått kärvt.
Nu måste Ruben I skriva igen. Annars kommer hela hans själ slukas av hans eget självförakt över att han inte skapar. Munspelet och gitarr är instoppat i garderoben. Långt in. Ingen vill se de två. Prestationsångest överröser Ruben när han ser instrumenten han gett sig själv i uppgift att lära. Det enda han klarar av just nu är att tycka synd om sig själv och dricka en eller två whiskey för att stå ut med sitt eget bittra sinnestillstånd.
Whiskeyn har blivit vardag, inte ens på arbetsdagar kommer han undan den. För att komma upp på morgonen krävs det ett glas. För att dölja spritlukt på jobbet pressar han i sig läkerol var och varannan minut. Undviker närkontakt och diskussioner med kollegor för det är en fara att de ska känna den dunkla doft av gammal sprit.
Ruben vältrar sig i sitt eget misserabla liv och kan nu åter igen skriva av sig. Det här livet är bra för Ruben. Han njuter av att skriva vilket patrask och låglivat avskum han är. Ruben Indigo förtjänar ett liv i en pappkartong. Inte mer. Kan man inte hålla sig ifrån livets alla fel kanske man inte ska leva livet utan leva något annat, något liknande. Ett liv som slödder, ett liv där alla dessa fel bara är ett tecken på överlevnadsinstinkt istället för tecken på fördärv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar