Are och Ast

Idag när Ruben lyssnade på radio pratade de om språk. Hur ord som har mer än två stavelser inte heter are eller ast utan mer intelligent eller mest intelligent.
Som vanligt täcker Ruben utanför the box och hamnar i en diskussion med sig själv.

Varför är aldrig Ruben ast. Han är aldrig starkast, smalast, tjockast, biffigast, snyggast, klokast, roligast, häftigast, mesigast, gulligast, snabbast, intelligentast? (note to self: det heter mest intelligent.), coolast. Vilket Ruben kan känna är tråkigt. Aldrig bäst på något. En väldigt medioker människa som aldrig utmärker sig på extra ordinärt vis.

Däremot insåg han att are, det är mer hans kopp te. Ibland kan han vara snyggare, roligare, snabbare, starkare, häftigare och kanske smartare än andra. Dock i mindre sällskap för att göra det mest troligt. Det finns alltid någon i varje sällskap som är sämst på något och någon som är bäst. Att vara sämst på något är för Ruben lätt att vara, det finns mycket han inte klarar av. Men att vara bäst på något, det är mer sällsynt. För att bli bäst måste Herr I tillägna väldigt mycket tid åt just en sak. Men Herr I har förmågan att aldrig nöja sig med att vara duktig på en sak utan hellre är en are. Är ibland smartare eller snabbare än någon i ett sällskap för där finns alltid någon som är sämre men oftast finns det någon som är snabbast.
Herr I lägger sin energi på att sprida sin kunskap hos sig själv och helt plötsligt kan han otroligt lite om väldigt många saker. Istället för att kunna mycket om få saker.
Han lever inte riktigt efter principen färre fast värre.

Under disskusionen med sig själv kommer dock Ruben fram till att han trivs med att vara en are-person. Det är ofta han kan få jämföra sig själv med andra och inser att han är bättre, dock inte att förglömma, inte bäst. Det gör honom lite mer diffus. Han syns inte i allas ögon men syns ändå. Sen slog det honom. "Just fan. Pratsamast är jag kanske". Nu heter det ju dock mest pratsam. Ruben suktar på ordet pratsamast. "Kanske snackigast, det där är jag ju en jävel på."

Det inser han till slut att snacka kan han, om alla de här grejerna han kan lite om gillar han att prata om. Ruben är en snacksalig jäkel som gillar centrum men som gärna låter andra vara ast:erna. Dock inte när han har något roligt eller stort att förtälja, då avbryter han de andra och snackar vidare som att de aldrig ens försökte öppna sin munnar.

Snackigast. Ruben I är en person man får säga till på skarpen om man ska få plats i monologen. Som Rubens far brukade säga "Har du inget vettigt att säga kan du lika gärna hålla käften."

Ruben tackar för den passning och säger Go'kväll. Han kommer aldrig kunna tystas.