Vackert våld?

Det är mörkt. Gatulamporna är nersläkta. Hela gatan är mörk.
Han går genom en tunnel, även där becksvart. Halva tunneln passerad, snart ute på andra sidan.
Han har alltid tyckt att tunnlar är lite otäcka att passera, man är ett lätt byte. Numera är han inte lika rädd, vet att han klarar det.


Han hör steg bakom sig, tre till fyra personer. Stegen ökar i takt. Han ökar takten, snart är han ute ur tunneln. Det kommer en person emot honom från slutet på tunneln.
"Skönt, någon mer i tunneln, då vill nog de bakom mig bara komma förbi."


Han vänder sig om för att titta. Tre personer kommer i hög takt mot honom. Han ser bara skuggor. En av dem håller något i handen. Han med redskapet kommer fram först. Svingar mot honom. Instinkterna slår på. Som om han aldrig gjort något annat. Han fångar mannens hand och sliter loss redskapet samtidigt som han välter ner mannen på marken. Snabbt tittar han upp mot de andra två. De stannar upp av förvåning men börjar snart gå mot honom igen. De närmar sig, han tar redskapet och svingar det mot mannen på marken. Han hör hur det låter som han slår på trä. Mannen skriker. Han ställer sig upp och sätter foten på mannens armbåge och trycker till, samtidigt svingar han redskapet mot de två som är på väg att attackera honom.
Med glans träffar han den ena över ögonbrynet, och blodet rinner ner i ögat. Den andra griper tag i hans arm och trycker undan honom. Han borde snubbla av kraften han blir puttad, men inte längre. Han snurrar lätt på ena foten och skickar förbi killen. Han hamnar bakom killen och trycker in redskapet i bakhuvudet. Killen faller till marken, livlös. En man ligger och kvider och kan inte resa sig, armbågen är bruten. Den första har börjat få bort blodet och verkar kunna se på ena ögat. Han kastar sig mot honom och sätter en fin armbåge över andra ögonbrynet, samtidigt som han sparkar undan fötterna på honom. Där ligger han ner med två spräckta ögonbryn med blod som rinner ner i ögonen. Ett snabbt slag mot strupen får tyst på honom. Den sista som kom från slutet på tunneln har skrikit sen första smällen med redskapet och är nu framme. En kvinna. Skriker något namn "Carlos, vad fan händer? Han är ju sjuk i huvudet den här snubben. Lever du?"
Han går sakta fram till mannen med bruten armbåge och trycker till honom med knäet över halsen. Lägger all sin vikt, tills han känner att han slutar andas.
Han talar om för kvinnan att hon borde lämna platsen. Det här måste städas upp. Han tar tag i henne med ett strypgrep, lyfter upp henne med ena handen. Tar hennes handväska och plockar ur mobilen. Släpper henne, och ber henne springa snabbare än hon någonsin gjort.

Bakfull, trött och arbetet hägrar!

Han är redan försenad. Fuck it. Jävla extrapass som någon bara måste dyka upp på. Det är dags nu. Vädret är fuktigt, kläder klibbar och man svettas. Han lyssnar på ett klipp av Jamie Oliver där Jamie vräker beröm över svenskarna och deras fantastiska matkultur. Coolt, inte många svenskar som tycker att surströmming är en helt awesome grej.

Ruben lyssnar vidare, då kläcker Jamie ur sig "Don't keep up with the Sweds in drinking." Engelsmän som Ruben nu lite smått ser upp till i deras fantastiska förmåga att supa sig redlösa och att kunna smaka på ölen och spriten och ändå få vara med och festa utan att hamna i en buske trött och spyfärdig. Ruben ser stolt på sig själv, jag mår på det här viset tack vara den svenska ådran som gör mig till ett drickande stjärnskott. Jag kan supa! Det är väl en merit? Skriver till i cv:n "En jävel på att dricka öl, sprit och vin. Kan blanda alltihop på en fest utan att spy och dessutom klarar jag av att jobba dagen efter." Nu kanske Ruben Indigo kan få jobb utomlands, eller i alla fall England.

Helgjobbande har gjort Ruben Indigo till en man med många dagar i bagaget där han jobbat bakfull. I sin ungdom kunde det hända att man gick och spydde lite då och då. Annat har varit att vräka i sig alvedon och dricka vatten för att få bort huvudvärk och sluta skaka. Där har han stått, Herr Indigo, och tagit emot kunder med något av den värsta spritodören omkring sig. Märkligt yrke det där alldagliga jobbet.

Dialog!

-Herr Indigo!
Hennes röst fick honon att stelna. Kylan i rösten knep sig runt hans hjärta. Han vände sig sakta om och mötte hennes isblå ögon. Kalla som henne själv. Hon tittade djupt in i hans själ. Han kom ingen vart.
De tittade på varandra.
- Du kommer dö! Jag vill inte att du försätter. Sa hon.
Ingen gråt i rösten längre, bara kyla.
Det har pågått för länge. Herr Indigo kunde inte förmå sig att låta henne avgöra hans öde. Som en tonåring röt han till "Jag bestämmer själv! Det enda du är till för är lite jävla nöje och tömmning. Din lilla hora! Gå och testa dig själv istället för att spionera och luska i mitt liv!"
Han brast ut i gråt och sprang därifrån. Snabbt.

Ett slut på något nytt.

Ruben tittar upp från dagstidningen. Allting är vitt, obduktionssal? Sängen är i alla fall komfortabel.
Ruben hostar till. Det värker i bröstet. Slemmet som landar i handen är rödsprängt av blod. Smärtan håller i sig. Finns ingen klocka i rummet. Hur länge har jag legat här?
Svårt att uppskatta tid. Han lägger ner tidningen.

"Vad gör jag här?" tänker Ruben. "Jag ska ju vara dö, eller måste ju trilla av pinn snart. Det här drar ut på tiden."

Ruben Indigo tar sig en titt på armen och ser att det finns drop inkopplat. Han är även kopplad till någon maskin som läser av pulsen.
"Jag måste ta reda på min status. Hur långt gången är jag. Få tag på journalen och dra, bra plan." diskuterar Herr Indigo tyst för sig själv.
Han måste dra, fullfölja sin uppgift.

För två år sedan var Ruben Indigo en välbärgad man med fötterna på jorden och huvudet högt. Familj och vänner snurrade runt honom.