Ruben tittar upp från dagstidningen. Allting är vitt, obduktionssal? Sängen är i alla fall komfortabel.
Ruben hostar till. Det värker i bröstet. Slemmet som landar i handen är rödsprängt av blod. Smärtan håller i sig. Finns ingen klocka i rummet. Hur länge har jag legat här?
Svårt att uppskatta tid. Han lägger ner tidningen.
"Vad gör jag här?" tänker Ruben. "Jag ska ju vara dö, eller måste ju trilla av pinn snart. Det här drar ut på tiden."
Ruben Indigo tar sig en titt på armen och ser att det finns drop inkopplat. Han är även kopplad till någon maskin som läser av pulsen.
"Jag måste ta reda på min status. Hur långt gången är jag. Få tag på journalen och dra, bra plan." diskuterar Herr Indigo tyst för sig själv.
Han måste dra, fullfölja sin uppgift.
För två år sedan var Ruben Indigo en välbärgad man med fötterna på jorden och huvudet högt. Familj och vänner snurrade runt honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar