-Herr Indigo!
Hennes röst fick honon att stelna. Kylan i rösten knep sig runt hans hjärta. Han vände sig sakta om och mötte hennes isblå ögon. Kalla som henne själv. Hon tittade djupt in i hans själ. Han kom ingen vart.
De tittade på varandra.
- Du kommer dö! Jag vill inte att du försätter. Sa hon.
Ingen gråt i rösten längre, bara kyla.
Det har pågått för länge. Herr Indigo kunde inte förmå sig att låta henne avgöra hans öde. Som en tonåring röt han till "Jag bestämmer själv! Det enda du är till för är lite jävla nöje och tömmning. Din lilla hora! Gå och testa dig själv istället för att spionera och luska i mitt liv!"
Han brast ut i gråt och sprang därifrån. Snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar