Der Herbst.

"Aaahh, hösten är här."

Äntligen, den efterlängtade hösten har anlänt och tagit folket med storm. En stormig höst. Ruben älskar höstens dis och dimma, blåsten i de gula träden och löv som yr. Det enda som saknas är regn, den bästa av dagar är när det duggar.

Som Herr August Strindberg välkommnade Ruben Indigo hösten med en storartad utekväll på Mosebacke terass, dock denna gång var det ingen invigning utan uttömmning och ej heller vår utan höst, det var bartömmning. Mosebacke is no more.

Sällskapet satte sig till bords med utsikt över Stockholms stad. Det är dimmigt och mörkt, man ser tinnar och torn sticka upp med orange ljus på toppen, även gatulyktornas ljus insups. Stockholm är vackert.

Fyra grabbar och fyra öl. Hösten och vinterns sista natt då det fortfarande är möjligt för utevistelse. Den mysiga närvaron av hösten gör kvällen till ett spännade forum, där det diskuteras allt från bläckfiskar till fyllehistorier. Vad kan tänkas finnas däremellan?

Att sommaren äntligen fått rosa lappen gillar Ruben I, som aldrig haft någon större kärlek gentemot värme och strålande sol. Han lyckas aldrig klä sig i tillräckligt lite respektive tillräckligt mycket kläder för att få ordning på kroppstemperaturen och om det skulle mot förmodan dyka upp en dag utan solglasögon blir det kronisk huvudvärk och illamående. Ruben ser hela året i gråskala. Hösten är som den är, grå. Vinter, vit. Vår och sommar är som de är, tack vare solglasögonen, gråsvart.

Höstens härliga temperatur är lättare att kontrollera och kläderna är mycket mer spännande. Kängor, långrock, en jättestor sjal och snygga huvudbonader. Fantastiska tid.

Operation nattverke.

En dröm på väg i uppfyllelse. En idé tornar upp som ett berg dyker upp från den dimmiga horisonten. Ruben Indigo har fått vatten på sin kvarn. Mister MMA, en vän till Ruben, dök upp med en idé.

Mr MMA:

-Jag vill skapa ett magasin, tryckt format

R.I:

-Jasså, coolt.

Mr MMA:

-Ja, du gillar ju att skriva och Nafe gillar att skriva och jag vill skriva. Vi går ihop och drar igång något tillsammmans.

R.I:

-Låter tämligen intressant. Jag känner mig redan exalterad över vad vi kan göra och hur jävla bra det kan bli.

Mr MMA:

-Ja, ska kolla med Nafe lite mer och se till att han är med oss.

R.I:

-Gör det, jag skapar en googlegrupp där vi kan mötas och diskutera.

Done and done, de båda utförde sin uppgifter och allt gick som det skulle. Idéerna sprudlar om hur det här ska göras. Ruben kan inte få stop på sin kvarn, det är som att allt mjöl tillverkas nu och om inte allt säljs nu direkt går hela skörden åt helvete och resten av året blir ett levende på existensminimum. Inte direkt lockande, men vad ska man ta sig till när hjärna bara skriker om att få köra! Nu direkt. Nu kör vi. Ruben Indigo försöker lugna sin hjärna och ber den att tänka på annat. Men där finns inget annat, helt tomt. Det enda som befinner sig där är ett skrivbord med en jävla massa papper i en enda röra. Går inte att ta ett enda papper ur högen som inte går sönder och man kan inte tyda ett skit. Rörigt och sönderrivet men väldigt mycket information. Struktur behövs i Rubens hjärna. En god natts sömn kanske kan styra upp en del saker. Hjärna får lugn och ro och kan lägga all sin energi på att sortera bort reklamen och diverse tidningar som man får hem man aldrig vill läsa, och sen lägga alla papper i högar kategoriserat efter genre och textmassa. Mindre texter på ena sidan av bordet i sin respektive kategori, och längre mer innehållsrika texter på andra sidan i sin respektive kategori.

Operation nattverke påbörjas nu. Ruben i sömn, hjärnan i fokuserat sorterande.

Ett stilla lugn.

I väntan på tunnelbanan tittar han sig omkring. Ingen ser honom, de ser heller inte varandra. Alla stirrar ut mot ingentinget. Han går fram till en stillig herre i en grå rock och med snyggt ansad mustasch. Ställer sig framför och stirrar honom i ögonen. Ingen respons, är gubben död? Han sticker ner handen i fickan och får fatt på en penna. Perfekt. Plockar upp den och tar ut stiftet, fortfarande stirrandes på gubben för en reaktion, inget händer. Han tar upp pennan mot gubbens öga och för stiftet sakta mot iris med en cirkel formad rörelse. Snart är han på irisen och ritar ringar på ögat. Fortfarande ingen reaktion. Inte ens från de andra på perrongen.
Blodkärlen i ögat spricker fler och fler ju mer han ritar med pennan, fortfarande i cirkelform. Nu är ögonen rödsprängda och snart börjar det blöda ur ögat. "Oj, tog jag i för hårt?"
Han slutar tvärt ber om ursäkt och lämnar gubben i fred. Blodet rinner ner längs med gubbens kinder.

Han går fram till en kvinna bara några meter från gubben. Hon sitter och läser en bok eller läste. Hon verkar inte riktigt heller vara med oss längre. Han tittar på henne länge, vänder inte sida på flera minuter. Hon är klädd i en mysig kofta, jeans och ett par gummistövlar. Blicken är ofokuserad. Stirrar på intet. Lämnar henne, vill inte att flera ska blöda eller skadas.

Ingen tunnelbana, fortfarande 1 minut till nästa inkommande tåg.

Rockstar dream.

Ruben går ur sängen, yrvaken av bara helvete. "Inget ljus i ögonen tack."

Fummlar runt, tar ciggpaketet som ligger på nattduksbordet, tillsammans med Slitz och en schysst porrblaska. Sliter av sig täcket och stiger upp, klädd som en nyfödd känner han kylan

som ligger i luften, aldrig något element på i sovrummet. Det är svalt. Lunkar fram mot badrummet och vrider upp fönstret. Luft känns schysst, men ciggen lockar desto mer.

Plockar upp en cigg med mungipan, och tändaren ligger i paketet, inte många cigg kvar. Tänder ciggen och drar ett långt jävla bloss. Håller kvar det i lungorna, känner hur det svider till och han vill börja hosta. Håller kvar, ska få första nikotinet i mig som en bomb. Blåser sakta ut och hostar till. "Rökt sen barnsben och ändå lyckas jag trakasera mina lungor till dess gräns, lovely."

Ställer sig i duschen, tar ett bloss till och drar på vattnet. Vattnet börjar regna ner på hans huvud och över hans kropp. Han tar ciggen mot munnen, yrvaken och slö tänker han inte längre än att morgonen förstörs. Ciggen blir snabbt dygnsur och trillar isär på golvet. "Jävla skit, va fan var det där tvunget att hända för?"

Fimpen får ligga kvar. Han kliver ur duschen och sveper en handuk om sig, liten jävla handduk, ser ut som en mindre kjol i frotté. Stereon står på sen gårdagen, ingen musik på dock. Trycker igång playlisten "Yo!" och vräker på volym, Jedi mind tricks - The worst går på.

Han känner sig smått gangsta. Trixar ihop en frukost bestående av ett glas juice med en skvätt vodka, och ett par knäckebröd med smör och lite aromat på. Aromat på knäckebröd får honom alltid att känna en nostalgi från tiden som femteklassare när man inte vill ha det äcklig bambakäket utan tog sig några knäckebröd och vräkte på aromat så det smakade typ chips.

Dagens outfit blir lite mer rock n roll, vilket han brukar försöka sig på. Stilen ska vara "I don't really care" men kombinationen ska fungera och det ska synas att man kör på livsfilosofin "Livin' like a rockstar". Det måste alltid vara en tanke bakom, annars riskerar man att se ut som Herr Lodis nere på Sergels torg eller kanske Pappa Trött med vindjacka och jeans som sitter för jävla illa och röven framhävs inte ett skit. Ett par svarta slimfitjeans, runt handlederna blir det ett ur med brett läderband och på den andra en liten smal silverkedja och några ringar på det. Långärm på v-ringad tröja i grått. Drar upp ärmarna något så de sitter vid armbågarna. Halskedjan på, den är stor och går att dra på rakt över huvudet, får den att kännas lite mer "något jag bara drog på mig". Ett semidiskret nitbälte on top of that.

Redo för dagen.

Leveransen

Ruben Indigo har rest. Disneyland Paris var målet. För att spara lakan har resan gått en annorlunda väg men ack så spännande. Flyget började med att landa honom i Bryssel-Belgien. Där i från kunde ingen se hans spår. Passet talade om att han gick på flyget mot Bryssel. Var tog han vägen sen? Skyndade sig på bussen från Charleroi mot Brussel-zuid. Snabbt där röra sig mot biljettförsäljning. Uppger inget namn och handlar för kontanter utplockade på Skavsta.
Nästa tåg går om en kvart, Herr Indigo som är en mer tränad man än somliga tror, lägger väskan på ryggen och springer mot tågen. Det är bråttom, han vill inte kunna spåras. Ombord på tåget sätter han biljetten tillgänglig i skåran mellan matbrickan och stolen framför. Tar på sig sin luva, gömmer ansiktet och somnar. Herr Indigo vaknar till av ljudet från en gongong. Sen ropar rösten ut något på franska som innehåller det magiska ordet Paris. "Aahh, underbart, och biljetten är stämplad, merci becoup." Tänker han för sig själv och lämnar tåget.
Rör sig snabbt genom folksamlingen, vill inte märkas för mycket. Snart framme vid biljettluckan för metron. Nassaren i luckan försöker kränga på honom en 50€ biljett, känns inte trovärdigt och det får bli en enkel biljett. Snart ombord på metron, ett byte och framme. Långt ut, tog säkert en timme.
Här ska Ruben invänta sin kontakt Tiny Dancer för att leveransen ska ske snarast.
Hon kommer snart till platsen, de hälsar lite franskt med kindpussar. De rör på sig, hon ska visa vägen till "the dropoff".
Det är en bussresa bort. Väl framme är det en grind med vakt. Ruben blir lite nervös över hur säkerheten kan äventyra operationen. Tiny D är snabbt framme hos vakten och förklarar läget. "This is my guest, he's with me. "
"Nice, smärtfritt passerar man förbi." Viskar Ruben. Måttligt uppskattat går Tiny Dancer i raskt takt för att skynda på det hela. Snart framme vid huset som heter "Les miserables". Kliver in och Tiny låser dörren två ggr, säkerheten före allt. Herr Indigo har snart lagt ner väskan för att överlämna innehållet. Tiny Dancer blir överlycklig att hon äntligen fick ett stövlar och sin lila siden kjol bland annat.

Dikt

Dikter kan vara vackert. Inte lika mycket som ett racket. Ruben fann glädjen i att rimma, hans liv ska nu innehålla mer rim och kanske dikter. Vad behövs i en dikt? Ruben finner nya utmaningar i skrivandet och blir lycklig över det. Att få skriva är den största passion han kännt för något sen mannaminne. Hur ska skrivandet utvecklas, vad saknas? Funderingar som konstant snurrar. Vilket är bra, aldrig känna sig färdig. Finns alltid mer att lära. Noveller är en fin form. Börjar där. Snart är det första utkastet klart, publiceras som ett utkast. Bekräftelsebehovet är enormt och att vänta på sin egen renskrivning har inte Herr Indigo tid till.