De äro musikanter

Det är kallt av bara helvete. Snön gör det svårt att gå. Halt och ojämn yta. Rubens fot är trasig, en infektion i musklerna gör att varenda steg gör ont, framförallt på denna ojämna yta. Kan inte stödja på foten, halkar omkring som Bambi. Med sin halta gångstil och sina fingervantar påminner han lätt om en av de där grabbarna som står i den mörka gränden och värmer sina frusna fingertoppar ovanför en tunna med brinnande innehåll. Han promenerar över Södermalm, mot Skanstull. Bandet han en gång deltog i, med munspel och trummor, är nu ett minne blott. Lokalen är uppsagd och trummorna måste ut. Går genom tunnelbanespärren, inte ut utan in igenom, lokalen ligger på SL's mark. Ett gammalt skyddsrym. Pressar ner sin vantbeklädda hand i sin trånga ficka och plockar upp nycklarna. Att låsa upp går smidigt, dock är dörren tung, krävs att han drar till hårt. Folk tittar på denna profil med sin fingervantar och halta stil som vrider upp dörrar inne på tunnelbanestation och traskar in, kanske tror de att han bor där. Vilket han gärna skulle göra, det här är en mysig plats. En hög med ölburkar ger av en doft av sur alkohol. Någon verkar ha pissat i den ej fungerande diskhon, en liten ton av urin sticker i näsan.

Snart framme vid lokalen, nyckeln slinker in och låser upp. Femton kvadrameter av mattor, instrument, Buddhastatyetter, fimpar, micstativ och en mikro. En fantastisk plats. Ruben slänger av sig kappan och börjar raskt plocka ihop sitt trumset i en hög för att göra flytten smidig. Försöker och inte tänka på den tid som varit och att den nu är slut. Det är svårt, det kommer en tår eller två. Tankarna går till alla de mysiga stunder av berusning av alkohol och toner, tillsammans med ett gäng grabbar han älskar. Den är förbi. Trumsetet har ingenstans att ta vägen. Det kommer stå och samla damm och gråna under åren av bortglömdhet. Tragiskt öde för ett intrsument en gång så älskat att till och med trumsetet kunde drömma sig iväg till en tid på storartade scener runt om i landet. Häftiga ljus- och eldshower och tiotusentals människor skriker efter musik.

Bandet hade sina "glory days". Nu är det tack och adjö. Bandet lever i våra hjärtan, bandet som var på väg att bli något stort. Kanske det största i mannaminne. Ruben har staplat ihop trummorna fint och släcker ljuset. Imorgon kommer vi och hämtar dig härifrån säger han ledsamt till trummorna. Ni kommer vara hos mig evigt älskade. Han gråter en skvätt. Stänger igen dörren. Hasar sig sakta därifrån i hopp om att trummorna ska kasta sig ut och springa efter, skriker efter honom att han måste komma tillbaka. Det händer inte. Ruben Indigo är slut som artist.

Var fan har man hamnat?

Ruben Indigo känner sig vilsen. Att vara vilse innebär att det dyker upp nya platser. Att vara vilse innebär också att man är på platser man inte vill vara, utan man vill tillbaka. De här nya platserna är inget Ruben vill ha i sitt minne. Ruben vet att han vill något annat, rör sig med bestämda steg, men han vet varken hur eller var, finns inget mål.

Utan Dig känner Ruben ingen ro. Rastlösheten är astronomisk. Tempot är högt. Försöker hitta nya vägar och rutiner för att skapa en vardag som är intressant. Ruben har hamnat i sitt tonårsmönster. Där han var innan detta senaste decennie, som Herr Indigo spenderat med Dig.

Ruben känner inget hopp. Kan inte ta några beslut. Viken väg ska han gå? Alla vägar korsar varandra, och avslutas med en återvändsgränd. Om han väl lyckas snirkla sig igenom den, är det

ett långt jävla stup rakt ner i dekadensens näste.

Här behöver han ingen mat, det räcker med fest, alkohol och cigaretter. Mat har blivit en andra hands prioritering. En sorts självförakt har uppstått i hans sinne. Kan självhatet förgöra honom?

Ruben Indigo är mycket medveten om att allt tar slut. Men hans uppgivenhet gör att han inte ens kan se var eller när. Innan slutet kommer ett intermezzo som måste upplevas. Förhoppningsvis är det snart sista akten, och Ruben Indigo får sitt liv tillbaka, det liv han vill leva, det liv han valde före det han hade som ung, det förra decenniets epok. Ett äventyrligt men självförstörande levende.

Ruben Indigo hittar inte hem. Vill hitta tillbaka till den han är tillsammans med Dig. Den personen är tillfälligt blockerad.

Från ingen till någon till inte ens ett minne blott.

Alla människor man möter, umgås med, hälsar på, platoniska förälskelser är människor som vissa lyckas trycka sig fast i ens själ och sinne på ett sätt som känns som smärta när man låtsas att man inte behöver dem här i sitt liv. Man måste intyga sig själv om att dessa människor inte behövs för att man ska kunna gå vidare, träffa nya människor och binda nya kontakter. De lever men är dock saknade. Ruben Indigo har många av dessa i sig själv. Väldigt många. Han har minnen av dem som han lever på.

När Ruben möter människor som har etsat sig fast i honom, har han alltid en väldig massa minnen att diskutera med dem. Den förvåning som uppstår att Ruben har alla dessa minnen kvar, allt från ett till tjugo år gamla händelser, visar att känslorna för varandra inte är ömsesidiga. Ruben som inte verkar gjort lika starkt intryck inser snart att de varken har liknande minnen eller samma minnen om honom.

Ruben lämnar de tankarna, fortsätter tänka på minnen och hur bra dem hade det förr när relationen kändes mer som att alla parter trivdes med varandra. Han kan inte återse vännerna, minnen krossas när han inser att de människorna betyder mer för honom än vad han någonsin gjort för någon annan. Han känner sig obetydelsefull, otillräcklig och förvirrad. Tar upp sin ständiga jakt på nya bekantskaper för att kunna lämna de gamla och leva på endast minnena.

Nya bekantskaper dyker snart upp. Han är ett socialt geni, har inga problem att fånga folks intresse och att visa ett intresse för folk och deras liv som är av den enorma grad att de känner sig som den mest betydelsefulla människa som någonsin funnits i deras vardag. De känner sig speciella. I Rubens jakt ingår också att få människor från olika grupper att trivas med varandra, för att Ruben själv ska få sitt behov av uppmärksamhet besvarat. Han blir den centrala personen bland personer, den gemensamma vännen. Tills de snart inser att Ruben är inte mycket mer än det. Han verkar spännande, han verkar intresserad och han skapar glädje och fest omkring sig. Men han är snart inte längre spännande eller intresserad, han passerar folks sinnen. De har snart inga minnen kvar av Ruben, däremot de människor Ruben knöt samman för att i tron få vara en central punkt, de människorna har funnit varandra, byggt upp minnen av varandra. De har fallit pladask för varandras platoniska kärlek medan Ruben kryper vidare för att snart gå in i en ny bekantskap, sen springa en bit tillsammans för att sen falla ihop och börja krypa igen. Rubens livscykel.