De äro musikanter

Det är kallt av bara helvete. Snön gör det svårt att gå. Halt och ojämn yta. Rubens fot är trasig, en infektion i musklerna gör att varenda steg gör ont, framförallt på denna ojämna yta. Kan inte stödja på foten, halkar omkring som Bambi. Med sin halta gångstil och sina fingervantar påminner han lätt om en av de där grabbarna som står i den mörka gränden och värmer sina frusna fingertoppar ovanför en tunna med brinnande innehåll. Han promenerar över Södermalm, mot Skanstull. Bandet han en gång deltog i, med munspel och trummor, är nu ett minne blott. Lokalen är uppsagd och trummorna måste ut. Går genom tunnelbanespärren, inte ut utan in igenom, lokalen ligger på SL's mark. Ett gammalt skyddsrym. Pressar ner sin vantbeklädda hand i sin trånga ficka och plockar upp nycklarna. Att låsa upp går smidigt, dock är dörren tung, krävs att han drar till hårt. Folk tittar på denna profil med sin fingervantar och halta stil som vrider upp dörrar inne på tunnelbanestation och traskar in, kanske tror de att han bor där. Vilket han gärna skulle göra, det här är en mysig plats. En hög med ölburkar ger av en doft av sur alkohol. Någon verkar ha pissat i den ej fungerande diskhon, en liten ton av urin sticker i näsan.

Snart framme vid lokalen, nyckeln slinker in och låser upp. Femton kvadrameter av mattor, instrument, Buddhastatyetter, fimpar, micstativ och en mikro. En fantastisk plats. Ruben slänger av sig kappan och börjar raskt plocka ihop sitt trumset i en hög för att göra flytten smidig. Försöker och inte tänka på den tid som varit och att den nu är slut. Det är svårt, det kommer en tår eller två. Tankarna går till alla de mysiga stunder av berusning av alkohol och toner, tillsammans med ett gäng grabbar han älskar. Den är förbi. Trumsetet har ingenstans att ta vägen. Det kommer stå och samla damm och gråna under åren av bortglömdhet. Tragiskt öde för ett intrsument en gång så älskat att till och med trumsetet kunde drömma sig iväg till en tid på storartade scener runt om i landet. Häftiga ljus- och eldshower och tiotusentals människor skriker efter musik.

Bandet hade sina "glory days". Nu är det tack och adjö. Bandet lever i våra hjärtan, bandet som var på väg att bli något stort. Kanske det största i mannaminne. Ruben har staplat ihop trummorna fint och släcker ljuset. Imorgon kommer vi och hämtar dig härifrån säger han ledsamt till trummorna. Ni kommer vara hos mig evigt älskade. Han gråter en skvätt. Stänger igen dörren. Hasar sig sakta därifrån i hopp om att trummorna ska kasta sig ut och springa efter, skriker efter honom att han måste komma tillbaka. Det händer inte. Ruben Indigo är slut som artist.