Var fan har man hamnat?

Ruben Indigo känner sig vilsen. Att vara vilse innebär att det dyker upp nya platser. Att vara vilse innebär också att man är på platser man inte vill vara, utan man vill tillbaka. De här nya platserna är inget Ruben vill ha i sitt minne. Ruben vet att han vill något annat, rör sig med bestämda steg, men han vet varken hur eller var, finns inget mål.

Utan Dig känner Ruben ingen ro. Rastlösheten är astronomisk. Tempot är högt. Försöker hitta nya vägar och rutiner för att skapa en vardag som är intressant. Ruben har hamnat i sitt tonårsmönster. Där han var innan detta senaste decennie, som Herr Indigo spenderat med Dig.

Ruben känner inget hopp. Kan inte ta några beslut. Viken väg ska han gå? Alla vägar korsar varandra, och avslutas med en återvändsgränd. Om han väl lyckas snirkla sig igenom den, är det

ett långt jävla stup rakt ner i dekadensens näste.

Här behöver han ingen mat, det räcker med fest, alkohol och cigaretter. Mat har blivit en andra hands prioritering. En sorts självförakt har uppstått i hans sinne. Kan självhatet förgöra honom?

Ruben Indigo är mycket medveten om att allt tar slut. Men hans uppgivenhet gör att han inte ens kan se var eller när. Innan slutet kommer ett intermezzo som måste upplevas. Förhoppningsvis är det snart sista akten, och Ruben Indigo får sitt liv tillbaka, det liv han vill leva, det liv han valde före det han hade som ung, det förra decenniets epok. Ett äventyrligt men självförstörande levende.

Ruben Indigo hittar inte hem. Vill hitta tillbaka till den han är tillsammans med Dig. Den personen är tillfälligt blockerad.