Radarn

Ruben har gjort det igen. Hans ögon är något av en scanner. Alla ansikten han träffat finns kvar och radarn som han har bakom örat reagerar fort när ett objekt närmar sig. Ruben uppmärksammar händelser i vardagen lite mer än andra. Det är sällan någon kan passera honom utan att han ser de först. Ruben är den som väljer om det ska hälsas eller inte. Inte dem.

Två herrar från ett yngre liv syntes till. Två vänner till Rubens bror.

Tiden var knapp. Tiden sedan de sågs sist var lång. De två hade varit på konsert. Ruben och de båda kunde snart konstatera att tiden var snart inne och tuben rullade in. Snacket dog och Ruben höll tempot uppe. Sprang. Kasta sig mot dörrarna som stängdes. In med ena armen. pressar upp med handen. Han hann.

Häftigt att mötas mitt på en plats, mitt på natten. Sannolikheten var inte hög.

Farbror Ruben

Ruben är numera farbror. Det är en märklig känsla.

När Ruben träffar människan som numera är hans brorson kan han inte annat än att älska denna individ från första minuten. Det går en känsla genom kroppen att man har mer gemensamt med den unge än andra ungar. Något är speciellt. Givande. Han är speciell.

Människor träffas av en anledning. Ruben skulle inte existera om inte hans föräldrar hade mött varandra den där dagen 1975. Den specifika dag som fick de att finna varandra. Ruben tänker på det.

Ruben är hjärtopererad. Tre veckor gammal opererades han. Om hjärtläkarens föräldrar aldrig träffats, hade aldrig Ruben blivit opererad av just honom. Hade Ruben då dött?

Om Rubens farföräldrar aldrig träffats hade Rubens far aldrig funnits och inte då heller Ruben. Då hade Ruben aldrig träffat alla människor han idag känner. Hade inte berikat sitt eget och andra människors liv.

Hur många människor är det som inte existerar för att just Ruben ska kunna existera?
Alla de vars föräldrar inte har träffats.
Förvirring.

Chapter two - transportation

Ruben promenerar mot tunnelbanan. Blåser av bara helvete. Ruben gillar när det nalkas höst. Svalt och läge för tunna men ändå värmande kläder.

1 minut kvar. Tunnelbanan rullar in. Ruben sätter sig. Han har åkt den här vagnen förut. På en ventil i väggen står det inristat i dammet DIE -FFS. Die - for fuck sake. Dö - förhelvete. Ja, det lär Ruben göra, men väntan får gärna förbli lång.

Tittar sig omkring i vagnen. En blond kvinna pillar i sitt hår och sätter det i en tofs. Killen mittemot stirrar förstenat. Märklig situation. De sitter i säkert tio minuter på det där sättet. Tills hon går av. Killen går av stationen efter.

"Nästa slussen". Ruben kliver av. Linjebyte. En rocker står och skrålar. Ganska bra, även om det är i ottan. Tåget trillar in ganska snart. Går ombord och åker i väg. Resan går mot jobbet för en dag till arbetande i sitt anletes svett.
Jobbet är trevligt och bra. Men den där drömvinsten vore inte helt åt fanders.

Kapitel 1 - Uppvaknadet

-Satan! Ruben vaknar till med ett utrop. I drömmen hade han precis blivit puttad till marken. Någon hade jagat honom.

Ligger i fosterställning. Svettas. Kastar av sig täcket och ser sig omkring. Det har börjat ljusna ute. Dagens ljus visar sig lite lätt på väggen framför honom. Kommer in genom springan i gardinen.

"Fuck, en till dag." tänker Ruben för sig själv. Sätter sig upp på kanten. Gnuggar ögonen och tänder lampan på nattduksbordet. Där ligger boken han somna till igår. "Den unge werthers lidanden" av J.W. von Goethe.
Ruben glider ner på golvet och gör sina övningar. 30 armhävningar och 80 situps. Mindre andfådd och smått utmattad ställer sig Ruben upp och går mot badrummet.

Kliver in i duschen. När vattnet börjar rinna är det lite kallt. Vrider på kranen. Det bränner till på bröstet för att sedan lugna sig. Det blir ljummet. Denna procedur är viktig för Ruben. Renhet är för Ruben vad religion är för katoliker. En livsstil. Blöter ner hela kroppen.
Shampoo, balsam, bodygel, bodyscrub, refreshing facewash, nagelborste och skrubbhandske.
Allting sköts i detalj.

Väl genomgången. Kastar på sig handduken för nästa episod. Ansiktet är rengjort för rakning.
Smetar på rakkräm med rakborsten av grävlingshår. Ny rakhyvel igen. Alltid den senaste för mest effektiv rakning. Drar långsamt medhårs längs med kinden för att fortsätta vertikala rader tills rakkrämen är borta. Mycket vackert. Aftershave balsam. Aftershave. Måste dofta trevligt.

Näst molding creme. Tar en bit och kör runt i händer. Aktiverar fibrer. Drar igenom hela håret. Sköljer av händerna. Tar lite mer och kör runt i händerna. Aktiverar fibrer. Formar frisyr.

Sovrummet. Kuddarna läggs på hög. Täcket slätas ut. Överkastet slätas ut. Åtta stycken kuddar pryder sängen. Upp med rullgardinen.

Köket. Tre knäckebröd. Smör. Ost. Kaviar. Ett glas juice. En banan.

Tandhygien. Tandtråd. Borstar tänderna. Sköljer med fluor. Viktig punkt. Vill inte slösa pengar på att laga tänder.

Går till garderoben. Jeans. Vit tshirt. Rutig röd skjorta, långärmad. Viker upp ärmarna. Knäppar fyra till fem av knapparna nerifrån och upp på skjortan. Sammetkavajen flyger på. Fits lika a glove.
Glider ner i skorna. Ingen snörning. Stor sjal, ihopvikt. Snurras runt halsen. Kepsen på huvudet, lite på svaj.

Nycklar i vänster jeansficka. Mobil i höger jeansficka. Plånbok i innerficka - kavaj.

Låser dörrens två lås och lämnar lägenhet för en ny dag.

Trottaren till trappan mot södermalm.

Oj, en trappa. Mycket lång. Brant. När är första steget undrar Ruben medan han promenerar uppför. Räknar man trottoaren som ett eller räknar man första steget på trappan som ett. Trottoaren är ändå avstampet till trappan. Måste inkluderas. Å andra sidan måste det exkluderas om trappstegen räknas.
Ruben kommer upp för trappan och har efter alla funderingar inte räknat ett enda steg. Jo, kanske första. Eller?

Uppe. Andfådd. Konditionen måste bättras på. Antingen bättra på konditionen eller dö. Och dö är inget alternativ.

Ruben är i Stockholm. Ska ut och äta på Södermalm. En trevlig stadsdel. Där är man kulturell och flummig. Eller bara vanlig. Kanske gey också. Alla dessa människor som måste vara något, tillhöra något. Vilket slit. Ruben tror sig tillhöra sig själv. Självständig. Individ. Skenet bedrar. Även han försöker passa in. Bete sig som andra. Vara den där alla vill prata med umgås med. Ibland vara den som ingen märker i mängden.

Tiden skenar. Ruben har en mötesplats inbokad. Ingen tid för spekulationer över jag:et utan bara leva, följa andras direktiv. Inte krångla.

Gott med grekiskt. Ruben gillar tzatziki.

Crayfish

Kräftor, kräftor, kräftor. Överallt. Det är fest här. Ruben Indigo gillar fest. Tycker om när alla är glada och laddade. Det blir bra drag då. Det vet man.

Lite lekar. Också mycket fantastiskt. De vid Rubens barndoms hem. Nostalgin eskalerar under kvällen. Det börjar hos han Best friend FOREVAH. Som man skulle säga om man var typ Paris Hilton. Bästa vännen och Ruben har hållit ihop sen 8-9 års åldern. Fantastisk vänskap. De gillar varandra. Ruben känner att det måste vara ömsesidigt.
På bakgården där festen börjar har Ruben tältat, spelat in film, lekt kurragömma, hjälpt vännen smitta ut när han haft utegångsförbud och mycket annat tokigt.

Gräsplätten där lekerna hölls finner Ruben också mycket minnen. Här har firats ett tiotal med midsomrar. Ett minne är när det är en mindra konsert där ett band sjunger "ingen tycker om mig, bara för jag äter mask". Vackert minne.
En annan midsomar hade Ruben varit ute och fiskat några dagar före. I en guppande båt. I en sjö. Fick två abborrar. En abborre gick åt till att försöka fånga större fisk. Abborren slet sig. Den andra lagade Rubens mamma ihop åt honom. Ett av benen slets sig loss från fiskköttet i munnen och innan Rubens visste ordet av hade det dragit sig ner i strupen, en vild kamp mellan hostningar och harklingar och benets förmåga att dra sig neråt i strupen.
Snitt! Benet river upp ett sår i halsen. På midsommar verkar halsen. Ruben som liten 9åring blir orolig och ledsen. "Mamma, benet sitter fast i halsen!"
Mamma tar Ruben i handen och försöker trösta. Det går bra, men halsen svider. En stund senare tar dig sig iväg till sjukhuset. Ruben kommer in till doktorn. Doktorn plockar fram en ficklampa. Väldigt lång och smal. Den ska ner i halsen. "Hua" tänker Ruben. Första försöket. Kommer precis förbi kräksignalen sen måste de avbryta. Ruben gråter för mycket.

Går ut i hallen med sin mor och sitter en stund. Modern talar med honom och förklarar att det här måste göras. Och Ruben du klarar det här. Med tårfyllda ögon och ont i halsen ställer sig Ruben upp. Nu gör vi det här.
Går in till doktorn. Sätter sig. Öppnar gapet. Doktorn börjar föra ner lampan. Ruben trotsar smärtan och ner glider lampan.
Doktorn hittar inget ben. Han hittar ingenting. Jo, kanske något som kan liknas ett mindre sår.
"Det kommer läka, men det var inget ben som tur var".
Nöjd med vetskapen att han inte kommer dö åker Ruben hem med sin mor och fortsätter fira midsommar.
Kräftskivan gav inte samma problem utan var mycket fantastisk.

Uppmärksamhet är en dygd

Ajajaj. Huvudet spränger. Minnet säger Ruben att gårdagen, den du, den var fantastisk. Ruben fyllde år.

Morgonen den 31 juli började med en uppgång mot jobb och slit. 06.45 möter han sin chef och en kollega i ett rum. Jämte jobbet. Där brukar de samlas innan öppning. De båda stämmer upp i sång. "Ja må han leva, ja må han leva", "Grattis!". Det låter som att båda är yrvakna. Deras röster påminner om en baksmälla på whiskey och cigaretter. Tanken som räknas.

"Oj, tack grabbar. Det var lite otippat så här i gryningen." svara Ruben. Fint att de kommer ihåg. Ruben känner sig lite viktig.

De öppnar upp och promenerar in. Ruben byter snabbt om och börjar slita tag i dagens uppgifter. "pling pling" ringer mobilen. Klockan är nu 7.25. Tar upp mobilen. Displayen säger PerryAche.
Häftigt. Ruben svarar. PerryAche stämmer upp i sång han med, Ruben är inte sen med att hänga på. Sen står han där och skrålar i luren och PerryAche likadant på andra sidan staden.
De fyller båda år. PerryAche har varit med ett tag längre än Ruben. PerryAche fyller 60 gyllene år, tillsammans med sin sambo har de idag 120års kalas. Mäktigt.
Från ingen som fyller samma dag, känner nu Ruben till två. Dagen fortsätter med jobb och gratulationer. Överallt. Lunch är till och med gratis dagen i ära.

Klockan slår 16.00 och Ruben har snart bytt om. Flyr jobbet för att träffa T-Dancer. Hon har väntat några minuter. Hon har planerat något. Ruben känner sig ivrig.

För två veckor sedan försökte Herr Indigo planera sin födelsedag med lite fest. Men de ena efter den andra hade planer. En jobbar, ett par andra åker till södern, den tredje fiskar och allt känns blä inför kalasplanerna.

"Skit samma, jag och T-Dancer kan ha en fantastisk afton tillsammans" tänker Herr Indigo. Även om han älskar att omgiva sig med mycket människor. Han mår som bäst när uppmärksamheten ligger på honom. Vill alltid vara i centrum. Blir ibland för mycket för folk, men på hans födelsedag får de allt acceptera att han vill vara jordens mittpunkt of attention!

Herr Indigo och Fru Dancer reser hemmåt för att göra sig iordning inför kvällen. Väl hemma slänger Fru Dancer ihop en drink som heter duga och Herr Indigo är snart igång.
Då trillar de in. Ett annat par. Tiny verkar ha kokat ihop en parmiddag. "Jaha, spännande" tänker Ruben. Nu blir det grilla av. Smarrigt.

De går ut för att starta grill och fixa lite. Ruben sitter där i godan ro och tittar på när Tiny häller upp hela jävla påsen med kol. För sjutton, de är ju bara fyra som ska grilla.
"Vilket slöseri" tänker Rubens snåla ängel på axeln.

Då... "JA MÅ HAN LEVA!" Buskarna skiner, solen tittar fram. Ruben ryser. Där i brynet dyker alla de som inte kunde komma upp. Ruben skiner som solen. Kan det vara sant!
Ingen av dessa fanns ju tillgängliga.
Tiny Dancer ler förnöjt. Hon har totallurat Herr Indigo ännu en gång. Riktigt häftigt hur hon lyckas. "Skönt att man är lite dum i huvudet" tänker Herr Indigo när klockorna börjar ringa.

En efter en dyker upp ur buskarna. Det är säkert 20 personer. Mäkta härligt. Nu är det kramar och gratulationer. Ruben är i centrum of attention. Ruben är i snart i sitt esse.

Herr Indigo är tacksam och mycket glad. Hela kvällen blev fantastisk!

Staden

Ruben står i köket. Tittar ut genom ett litet fönster. Två tegelväggar breder ut sig. Säkert femtio meter upp i luften. Tittar ner på gränden. Vildvuxet och stökigt.
Tegelväggarna innehåller inga fönster. Märklig utsikt.
Vänder sig om. Tittar på Tiny dancer där hon står. Hon svarar med en blick som säger att hon är lycklig. Hon kokar ägg. Tinys vän dukar fram resten av frukosten. Ruben bor inte här, är gäst för en natt.
En häftig känsla. Snubblar in i en lägenhet mitt i Harlem och nu sitter han här och äter frukost. Sirenerna ljuder igen. Ruben gillar att världen rör på sig, det händer något hela tiden. Framförallt här, i New york. Mycket liv och rörelse.

Dagarna spenderas med att spatsera avenyer och gator upp och ner på Manhattan.
Solen lyser upp staden. Kallaste sommaren sen 1890. Känns bra på något vis tänker Ruben.
Han är inte för det där med hetta. Men kall är ett relativt bregrepp. För New yorkborna innebär det 30-32 grader i solen. Det är för Ruben en av de varmaste somrarna han upplevt.

Kvällarna består av uteliv och vackra byggnader upplysta i olika färger. Åkte limousine på fjärde juli. Hängde ut genom fönstret som någon jetsetsnubbe. Det är inte riktigt vem Ruben är. Men just för ikväll kändes det rätt. Limon kör honom och sällskapet till ett ställe som heter Retreat. De möts upp vid limon av en man som jobbar på baren. Han hälsar på alla och visar vägen in.
Längst in i klubben visar han ett bord. Helt tomt. Ruben och sällskapet slår sig ner.
Han lämnar de men kommer snart tillbaka. Han ställer fram två karaffer med dricka, något rött och något gult. Sen kommer det fram glas och sen två flaskor vodka.
"There you go. Drink! Tonight all liqour is on me!" säger han och går därifrån.
"Jahapp, då kör vi!" säger någon vid bordet. Drinkarna blandas till höger och vänster, folk som passerar får också drinkar. Tar inte lång tid innan sällskapet är snorfulla. Kvällen trummar på och det är fest hela natten. Måste druckits sprit för flera tusen. Fantastisk känsla. Bara gå utan att betala.

Staden är saknad. Ruben längtar till nästa gång de ses.
Det är ett sant nöje att få uppleva dig igen.

Matinspiration

Lyckorus. Ruben skiner. Allt är uppåt och bra. En efterlängtad semester är avklarad.
The big apple! Vilket ställe.
Som berättats tidigare lagar inte Ruben så mycket mat när han är ensam. Det är annorlunda nu.
Efter tio dagar i New york city har hans matglädje fått en fort uppgående karriär. Maten var underbar! Helt enkelt asgott. Allt som konsumerades gav glädje och mättnad. Nya smaker, dofter och visuella intryck.
Nu står Ruben i köket. Sleven i högsta hugg. Provsmakar. "Mmm, fantastiskt!" utbrister han.

Lägenheten är kall och grå. Blommorna vissnar i takt med att regnat slår mot fönsterbläcket.
Ruben tittar ut från köksfönstret. Tittar efter en vän, en saknad vän. Kanske till och med vilken vän som helst. Bara någon ägnar honom en tanke. Han vrider sig i vånda och trånar efter lite uppmärksamhet.
Ruben som ensam fungerar inte. Han tappar gnistan och kryper in i sitt hål. Håller sig där, aktar sig för människan.
Ruben känner hungern stiga inom honom. Magen skriker. Herr Indigo blir hungrigare men han vet att hunger går att vänta ut.
Något Ruben alltid gjort vid känslan av hunger är att ignorera den. Det gör ont ett slag men sen tar kroppens självsvält över och kroppen anpassar sig till att inte få mat. Detta har pågått sedan barnsben.

Han har vant sin kropp vid att klara sig utan mat och det fungerar även nu, som vuxen man. Han vet att det inte är bra, men på grund av ensamheten och motviljan till att laga mat låter han självsvälten ta över.
Tröttare och tröttare, rummet blir mindre och suddigare. Ruben klarar inte att vara vaken utan mat. Magen svider lite, det börjar avta eller så börjar han somna.
Det var 10 timmar sedan Ruben åt något. Och nu somnar han för att sova i 8 - 9 timmar till.

Morgonen är värst. Ingen mat på 18 timmar. Det klarar inte kroppen. Lite fil går ner och ett glas juice men magen krampar fortfarande. Tar en halva dagen att få ordning på magen.
Problemet är när kvällen nalkas och orken inte räcker till en portion mat. Smärtan tar vid igen. En ond spiral där tröttheten aldrig försvinner och lusten för att laga mat aldrig ökar.

Rubens kropp kommer att tillintetgöra sig själv om den där vännen inte dyker upp snart.

Jadu Gud.

Fascinerad av en tanke Magnus Betner klämde ur sig. Olika religioner har olika regler runt grisätning och hattar. Apropå grisätandet: Ängeln gabriel och Gud diskuterar.
- Om muslimerna inte får äta grisar. Varför gjorde jag grisarna då? sa gud.
-Jo, tryffeln. svara Gabriel.

-Aha, men varför la jag inte bara tryffeln ovan på marken som jag gjorde med alla andra svampar?
Och om kvinnorna ska ha slöja. Varför byggde jag inte in slöjan med en gång? undrade Gud.

Sen kommer frågan om homosexualitet där Gud ifrågasätter varför prostatan ska vara behaglig att peta på och sitta uppe i röven.

Ruben funderar över det här och vill komma på fler lustigheter som Gud kunde löst med en gång om det inte varit så att Gud konstant var full vid tillverkandet av jorden och gjorde massa dumheter. Sen gav han människan den fria viljan. Religionens svar på varför stora delar av världen är åt helvete och Gud aldrig hjälper till.
Jo, det är ju tydligen den fria viljan.

Om ett barns föräldrar tillåter den fria viljan, ska de då inte lägga sig i när barnet vill stjäla, misshandla, våldta och mörda?

Experter

Människor i omgivningen ger inspiration till ett liv. I Rubens liv har människor och vänner kommit och gått. Men alla han mött, talat eller umgåtts med har han samlat information av.

Ruben älskar att lyssna på andra människor prata om sitt område med expertis.

Allvarlig vardag....

En paus från vardagen eller från det som förut känts som vardagen för Ruben.
Arbetet slukar hans tid med hull och hår. Tiden flyger och han tappar fotfästet. Saknar tiden man som ung aldrig förstod sina förpliktelser eller allvaret i livet. Ruben försöker i det yttersta att ta allt med en klackspark, det känns då lättare att leva.

Allvaret sparkar en i ansiktet och Ruben slår tillbaka. Ruben är fasthållen runt midjan, trycker sina händer mot allvarets haka, halsen blottas. Spända halsmuskler åtror Rubens ögon. Där! Allvarets adamsäpple, håller vänster handen kvar runt hakan och tar höger armbåge och slår sitt slag.
På en sekund står Ruben med fötterna på jorden igen, allvaret kippar efter luft. Då kommer det, Ruben tappar fattningen. Ser allvaret stå där hukad, kippande och svag. Höger knä spänner, hela benet spänner. En hand lägger sig på allvarets kala huvud och ett höger knä far uppåt i en hastighet som pressar ut 2 - 3 tänder och en helvetes massa blod ur allvarets mun.

"Helvete, vad det blöder" tänker Ruben. "Vad fan gör jag nu?"
Rubens hjärna vill sluta med det här och lämna platsen. Men hur ska man kunna leka i livet om allvaret finns kvar och förföljer honom. Och kanske en dag förgör Ruben?

Höger handen spänns i en knytnäve, stilla i nästan en minut. Allvaret spottar blod, yrar och vinglar till. Rubens knytnäve träffar rätt i nacken på allvarets nedböjda kropp och allvaret far till marken.

Allvaret stannar upp och ligger där. För en stund helt orörlig.
Ruben lämnar platsen och hoppas att han kan hålla allvaret på avstånd för ett tag.

En obeserverande ungdom

Har varit på besök i hemstaden. Ruben är en utflyttad karl som håller till i storstadens avgasfyllda gator och torg, men är från det söta och det ljuva uppfriskande luftens stad.
Vid varje besök har han ny frisk luft i lungorna som gör honom stark och glad.
"Tack för även detta besöka kära lilla hemstad, du är ljuvlig och människorna är underbara!"
tänker Ruben när han kliver ombord på tåget. Det bär av mot jobb och hem.

Människorna han umgås med har olika historia och har alla träffats på olika sätt men är från början från någorlunda skilda umgängesgrupper som Ruben varit involverade i allihop. Någon är från en tid när allt som kretsade runt Ruben handlade om vid tidig ålder fest och berusning.
Rubens vänner som alltid varit snäppet tokigare än han själv har en förmåga att prova på saker vid låg ålder. De var tretton första gången de drack häxblandning och trilla in i dimman. Antingen spydde de eller somnade. Ruben provade först något år senare än de andra. De var ett år äldre.
Han fann först ingen större glädje i berusningen, det innebar mest spya kände han. Det var väl inte så trevligt.
Men efter några helger kom berusningen som en standard och helgerna handlade om att leta dricka, leta folk, dricka dricka, sjung punksånger och promenera upp och ner på stadens gator i fyllan. Ruben kände inte så många, det var hans kompisar han hängde med men de andra på stan var oftast ett kanske två år äldre.
Han gillade att observera människors beteende, lever kvar än idag, vilket innebar att han höll sig i utkanten och tittade, hängde med och följde de andra i sina tokigheter.

bäp bäp rock rock

En samling oljud och en massa bira har varit helgens huvudämnen. I det här har också ingått ett stycke artist i Rubens umgänge. Han är en artist av rang och har länge varit med i gemet. Sen 96 ungefär.

Kakafoni är lite av samtalsämnet. När Ruben umgås med denna artistprofil varieras konversationerna med en massa oljud så som waaaa, wääää, jä(skånsk dialekt) och kanske ett längre utlåtande på skånska, hallänska eller göteborgska. Det byter av vartannat och ibland ett längre hummande ljud för att avsluta med ett bäääp. Fantastiskt med utrymme för själ och läten.

En bra helg, summa sumarum. Söndag gäller innebandy för Ruben. Avsluta denna fantastiska slack/rock/müsik/bit/nörd/IRC/rättegång/buss/efterfest/sent-helg.

Herr Indigo ska nu avnjuta ett gäng svettiga bandykillar som i muskolösa kroppar jagar en boll och med ett leksamt sinne tacklar varandra för att få ut lite av aggressionerna de har mot sin förmän på jobbet.

Lektyr för en vampyr

Plötsligt intresse för vampyrer. Något Ruben Inidigo inte trodde var hans grej, har plötsligt slagit ner och en massa böcker, serier och filmer passerar hans ögon. Vampyrer är tydligen hett nu 2008 - 2009. Ruben är inte den som är den utan hänger på trenden.

Vampyrer kommer och går. Ibland blir det perioder med filmer och annat, nu är en sådan period. Gotharna har väl tröttnat på att vara de enda med intresse för vampyrer och börjar pusha producenter av olika slag att ge ut lite vampyrlektyr.

Fantasy i all ära, men vampyrer är fan cool fantasy. Ruben känner sig imponerad över sig själv att han missat vampyrer och deras dragningskraft. Skönt!

Finns en massa bra filmer man kan se 2009 istället och verkligen överdosera på vampyrer. Det har redan börjat, men ska bara eskalera härifrån, mer vampyrer i Rubens vardag!

Perfektion är målet

Halt ute. Snön yr. Inte så kallt.

Ruben är inte den som bryr sig om att se ut som en atlet. Han hade gärna däremot haft tydliga muskler, som han i Rock n rolla. Det hade varit fräckt. Kanske lite överdrivet, men ändå.

Det är inte ett mål utan mer en riktlinje. Nu börjar träningen, efter en period med två spruckna revben och muskelinflammation i smalbenen känner han sig redo. Revbenen har läkt och smalbenen var aldrig inflammerade, bara överspända.
Trasig revben tar på krafterna, det var jobbigt att köra bänkpress, axelövningar och cykla, typ allt som har med fysisk ansträning att göra.
Lade ner träning för ett tag. Plain and simple.

Nu är det igång - träningen. Ruben Indigo har en extra motivationspinne, Tiny dancer. Tiny D är på honom och hjälper Ruben att ta sig till gymmet och göra det han ska.
Det är bra. Utan Tiny skulle Ruben varit en heltids woware som inte såg någon framtid i livet.

Tiny är en viktig del i Rubens liv.

Biffig kan inte Ruben bli. Lång, smal och ranglig - inte speciellt bra förutsättningar för biff, men däremot jävligt bra förutsättningar för att se ut som Johnny Quid i Rocknrolla. Det får bli Herr Indigos mål. (Tänk nykter Johnny Quid)

Vikten av att åka rätt väg

Ruben Indigo har varit lite smått bekymrad ett tag, undrat över framtid och nutid. Det fanns en plan som inte gick att följa.

Ruben är en väldigt beslutsam man, har han bestämt sig för något får det mer än gärna bli på det viset. Om inte, är inte det hela världen. Måste hitta vägar runt problemen och fortsätter sträva mot målet.

Nu har det kommit till en punkt där Herr Indigo var tvungen att stanna upp och verkligen fundera,
"Vad fan händer? Inga vägar leder till Rom, allt går bara till en sketen jävla pissort i Tyskland."

Vilket inte är något positivt, sjuttiofem procent av gångerna herr Indigo varit i Tyskland har det slutat i att han inte gillat stället. En gång hamna han i något som hette Heiligenhafen. En hamnstad i norra Tyskland. Varma stränder och hotel med fräsch frukost i Frankrike byttes snabbt ut mot en liten smutsig lägenhet ovan på bilmekanikerns mammas hus.
Ingen strand i närheten, bussarna gick inte där de bodde och bilen var trasig. Just pga bilen var de fast i Heiligenhafen, väntandes på en fläkträm. Fanns inte på lager utan de var tvungna att beställa. Tre dagara fastnade familjen Indigo på detta underbart tråkiga ställe.

Ett par andra gånger har Ruben hamnat i Tyskland med vilje och utan vilje men alltid med en ledsen och besviken känsla över hur gråa och tråkiga Tysklands storstäder är. Tyskland är inte riktigt Rubens grej kan man säga.

Rubens förvirrade huvud som bara leder honom till Tyskland och inte Rom, Thailand eller Frankrikes riviera.
Vägen är för närvarande krokiga och felskyltad, men det verkar som Ruben har börjat skära sig igenom dimman och börjar se ett par skyltar skymta borta i horisonten.

Kan det vara att Ruben nu kommer åka rätt väg! Rakt in i rikedom, värme och glädje.

Känner sig redan upplyft efter att idag talat om för den felaktiga vägen att han kommer åka en annan väg. En väg som han kommer utvecklas på, uppmärksammas och ha roligt.