Matlagning....

Ruben Indigo, punrockarn, känner att "livin' like a rockstar" inte är riktigt den melodi han kan leva efter. Någon jävla uppstyrdhet måste ske i vardagen. Nitbälte, svarta tighta jeans och en skön sex pistols tshirt, toppat med lite ringar och armband ser han sin vardag inte vara speciellt sund. Istället för whiskey och cigg till middag måste denna vecka ändras.

Det helvetes väder som är utanför bekommer honom inte, utan en tripp till affären är ett måste. Whiskeyn börjar sina. Snart tillbaka i lägenheten, snöig, trött och allmänt jävlig trycker han på Rancid, hög volym. Slänger upp sina nyinköpta matvaror för ett hejdundras matlagande. Det ska göras matlådor för hela veckan, jisses. Ruben känner som ett riktigt praktas som följer ekorrhjulets regler med matlåda.

Med en cigg i käften och en whiskey upphälld brevid honom börjar det hela. Hacka, skiva, koka och steka. Rör om i köttfärsen med en sleten träslev som inte sett mat på ett par år. Simultanförmåga är på topp, kokar lite spaghetti, steker korv, mosar potatis och fortsätter röra om i köttfärsen. Musiken skriker i högtalarna. Ruben Indigo mår riktigt bra, känns som att livet kanske en dag kan fungera även för den försvunna själ.

Prolog

Det sköts så inåt helvete runt omkring mig. Jag låg bakom en vall av sandsäckar. Jason låg brevid mig, vi kunde inte resa oss. Det stank av död. Ljudet var en massa smattrande och märkligt stönande. Jag ser ett par händer dra sig upp på sandsäcksvallen. Skjuter av en salva i den ena handen.

-"Fan, nu lockar du hit dem" skriker Jason.

-"Du måste vara uppmärksam Jason, du kunde dragit till med macheten, vi måste röra på oss oavsett hur många dem är, nu vet de att vi är här."

-"Aa, fuck it. Vi rör på oss."

De springer av bara helvete mot en jeep som står längre fram. Grön militärjeep. Ingen idé att kolla bakåt, utan bara springa. Jag kastar mig in i bilen och försöker starta, samtidigt hoppar Jason in och stänger och låser alla dörrar. Nu ser vi vad vi hade bakom oss, vårat infanteri är infekterat. Allihop. De går mot oss med automatkarbiner i högsta hugg.

"Kan de hantera automatkarbinerna?" frågar jag samtidigt som jag kör på tre stycken som står mitt i vägen.

"Ja, de kan ju trycka på dem, men de kan högst troligen inte sikta. De verkar kunna lära sig nya mönster och evolveras även de. Det är vårat största problem."

Rädslan har aldrig varit lika enorm. Alla situationer man varit i där man kännt sig trängd eller rädd, är inget i jämförelse med det här. Man har konstant hög puls. Adrenalinet pumpar.

Döden väntar runt varje hörn. Vi kör snabbt därifrån, om någon infanterist inte var död är de med all säkerhet det nu. Vi måste varit de sista överlevande, om inte annat överrtygar vi oss själva om det för att slippa skuldkänslor mitt i alltihop.

Väder....

Folk pratar strunt, alla om ämnen de pratar runt.

Om vintern de pratar illa, det är sommar som duger då vi kan sitta stilla och se solens strålar oss livet utsuger. Folk grämer sig över minsta kalla dag, de har inte vett att njuta ett tag

utan klagar och gnäller när det bara är de som inte vet vad som gäller.

Folk äro vaksamma på en dag av sommarflamma.

De äro musikanter

Det är kallt av bara helvete. Snön gör det svårt att gå. Halt och ojämn yta. Rubens fot är trasig, en infektion i musklerna gör att varenda steg gör ont, framförallt på denna ojämna yta. Kan inte stödja på foten, halkar omkring som Bambi. Med sin halta gångstil och sina fingervantar påminner han lätt om en av de där grabbarna som står i den mörka gränden och värmer sina frusna fingertoppar ovanför en tunna med brinnande innehåll. Han promenerar över Södermalm, mot Skanstull. Bandet han en gång deltog i, med munspel och trummor, är nu ett minne blott. Lokalen är uppsagd och trummorna måste ut. Går genom tunnelbanespärren, inte ut utan in igenom, lokalen ligger på SL's mark. Ett gammalt skyddsrym. Pressar ner sin vantbeklädda hand i sin trånga ficka och plockar upp nycklarna. Att låsa upp går smidigt, dock är dörren tung, krävs att han drar till hårt. Folk tittar på denna profil med sin fingervantar och halta stil som vrider upp dörrar inne på tunnelbanestation och traskar in, kanske tror de att han bor där. Vilket han gärna skulle göra, det här är en mysig plats. En hög med ölburkar ger av en doft av sur alkohol. Någon verkar ha pissat i den ej fungerande diskhon, en liten ton av urin sticker i näsan.

Snart framme vid lokalen, nyckeln slinker in och låser upp. Femton kvadrameter av mattor, instrument, Buddhastatyetter, fimpar, micstativ och en mikro. En fantastisk plats. Ruben slänger av sig kappan och börjar raskt plocka ihop sitt trumset i en hög för att göra flytten smidig. Försöker och inte tänka på den tid som varit och att den nu är slut. Det är svårt, det kommer en tår eller två. Tankarna går till alla de mysiga stunder av berusning av alkohol och toner, tillsammans med ett gäng grabbar han älskar. Den är förbi. Trumsetet har ingenstans att ta vägen. Det kommer stå och samla damm och gråna under åren av bortglömdhet. Tragiskt öde för ett intrsument en gång så älskat att till och med trumsetet kunde drömma sig iväg till en tid på storartade scener runt om i landet. Häftiga ljus- och eldshower och tiotusentals människor skriker efter musik.

Bandet hade sina "glory days". Nu är det tack och adjö. Bandet lever i våra hjärtan, bandet som var på väg att bli något stort. Kanske det största i mannaminne. Ruben har staplat ihop trummorna fint och släcker ljuset. Imorgon kommer vi och hämtar dig härifrån säger han ledsamt till trummorna. Ni kommer vara hos mig evigt älskade. Han gråter en skvätt. Stänger igen dörren. Hasar sig sakta därifrån i hopp om att trummorna ska kasta sig ut och springa efter, skriker efter honom att han måste komma tillbaka. Det händer inte. Ruben Indigo är slut som artist.

Var fan har man hamnat?

Ruben Indigo känner sig vilsen. Att vara vilse innebär att det dyker upp nya platser. Att vara vilse innebär också att man är på platser man inte vill vara, utan man vill tillbaka. De här nya platserna är inget Ruben vill ha i sitt minne. Ruben vet att han vill något annat, rör sig med bestämda steg, men han vet varken hur eller var, finns inget mål.

Utan Dig känner Ruben ingen ro. Rastlösheten är astronomisk. Tempot är högt. Försöker hitta nya vägar och rutiner för att skapa en vardag som är intressant. Ruben har hamnat i sitt tonårsmönster. Där han var innan detta senaste decennie, som Herr Indigo spenderat med Dig.

Ruben känner inget hopp. Kan inte ta några beslut. Viken väg ska han gå? Alla vägar korsar varandra, och avslutas med en återvändsgränd. Om han väl lyckas snirkla sig igenom den, är det

ett långt jävla stup rakt ner i dekadensens näste.

Här behöver han ingen mat, det räcker med fest, alkohol och cigaretter. Mat har blivit en andra hands prioritering. En sorts självförakt har uppstått i hans sinne. Kan självhatet förgöra honom?

Ruben Indigo är mycket medveten om att allt tar slut. Men hans uppgivenhet gör att han inte ens kan se var eller när. Innan slutet kommer ett intermezzo som måste upplevas. Förhoppningsvis är det snart sista akten, och Ruben Indigo får sitt liv tillbaka, det liv han vill leva, det liv han valde före det han hade som ung, det förra decenniets epok. Ett äventyrligt men självförstörande levende.

Ruben Indigo hittar inte hem. Vill hitta tillbaka till den han är tillsammans med Dig. Den personen är tillfälligt blockerad.

Från ingen till någon till inte ens ett minne blott.

Alla människor man möter, umgås med, hälsar på, platoniska förälskelser är människor som vissa lyckas trycka sig fast i ens själ och sinne på ett sätt som känns som smärta när man låtsas att man inte behöver dem här i sitt liv. Man måste intyga sig själv om att dessa människor inte behövs för att man ska kunna gå vidare, träffa nya människor och binda nya kontakter. De lever men är dock saknade. Ruben Indigo har många av dessa i sig själv. Väldigt många. Han har minnen av dem som han lever på.

När Ruben möter människor som har etsat sig fast i honom, har han alltid en väldig massa minnen att diskutera med dem. Den förvåning som uppstår att Ruben har alla dessa minnen kvar, allt från ett till tjugo år gamla händelser, visar att känslorna för varandra inte är ömsesidiga. Ruben som inte verkar gjort lika starkt intryck inser snart att de varken har liknande minnen eller samma minnen om honom.

Ruben lämnar de tankarna, fortsätter tänka på minnen och hur bra dem hade det förr när relationen kändes mer som att alla parter trivdes med varandra. Han kan inte återse vännerna, minnen krossas när han inser att de människorna betyder mer för honom än vad han någonsin gjort för någon annan. Han känner sig obetydelsefull, otillräcklig och förvirrad. Tar upp sin ständiga jakt på nya bekantskaper för att kunna lämna de gamla och leva på endast minnena.

Nya bekantskaper dyker snart upp. Han är ett socialt geni, har inga problem att fånga folks intresse och att visa ett intresse för folk och deras liv som är av den enorma grad att de känner sig som den mest betydelsefulla människa som någonsin funnits i deras vardag. De känner sig speciella. I Rubens jakt ingår också att få människor från olika grupper att trivas med varandra, för att Ruben själv ska få sitt behov av uppmärksamhet besvarat. Han blir den centrala personen bland personer, den gemensamma vännen. Tills de snart inser att Ruben är inte mycket mer än det. Han verkar spännande, han verkar intresserad och han skapar glädje och fest omkring sig. Men han är snart inte längre spännande eller intresserad, han passerar folks sinnen. De har snart inga minnen kvar av Ruben, däremot de människor Ruben knöt samman för att i tron få vara en central punkt, de människorna har funnit varandra, byggt upp minnen av varandra. De har fallit pladask för varandras platoniska kärlek medan Ruben kryper vidare för att snart gå in i en ny bekantskap, sen springa en bit tillsammans för att sen falla ihop och börja krypa igen. Rubens livscykel.

Der Herbst.

"Aaahh, hösten är här."

Äntligen, den efterlängtade hösten har anlänt och tagit folket med storm. En stormig höst. Ruben älskar höstens dis och dimma, blåsten i de gula träden och löv som yr. Det enda som saknas är regn, den bästa av dagar är när det duggar.

Som Herr August Strindberg välkommnade Ruben Indigo hösten med en storartad utekväll på Mosebacke terass, dock denna gång var det ingen invigning utan uttömmning och ej heller vår utan höst, det var bartömmning. Mosebacke is no more.

Sällskapet satte sig till bords med utsikt över Stockholms stad. Det är dimmigt och mörkt, man ser tinnar och torn sticka upp med orange ljus på toppen, även gatulyktornas ljus insups. Stockholm är vackert.

Fyra grabbar och fyra öl. Hösten och vinterns sista natt då det fortfarande är möjligt för utevistelse. Den mysiga närvaron av hösten gör kvällen till ett spännade forum, där det diskuteras allt från bläckfiskar till fyllehistorier. Vad kan tänkas finnas däremellan?

Att sommaren äntligen fått rosa lappen gillar Ruben I, som aldrig haft någon större kärlek gentemot värme och strålande sol. Han lyckas aldrig klä sig i tillräckligt lite respektive tillräckligt mycket kläder för att få ordning på kroppstemperaturen och om det skulle mot förmodan dyka upp en dag utan solglasögon blir det kronisk huvudvärk och illamående. Ruben ser hela året i gråskala. Hösten är som den är, grå. Vinter, vit. Vår och sommar är som de är, tack vare solglasögonen, gråsvart.

Höstens härliga temperatur är lättare att kontrollera och kläderna är mycket mer spännande. Kängor, långrock, en jättestor sjal och snygga huvudbonader. Fantastiska tid.

Operation nattverke.

En dröm på väg i uppfyllelse. En idé tornar upp som ett berg dyker upp från den dimmiga horisonten. Ruben Indigo har fått vatten på sin kvarn. Mister MMA, en vän till Ruben, dök upp med en idé.

Mr MMA:

-Jag vill skapa ett magasin, tryckt format

R.I:

-Jasså, coolt.

Mr MMA:

-Ja, du gillar ju att skriva och Nafe gillar att skriva och jag vill skriva. Vi går ihop och drar igång något tillsammmans.

R.I:

-Låter tämligen intressant. Jag känner mig redan exalterad över vad vi kan göra och hur jävla bra det kan bli.

Mr MMA:

-Ja, ska kolla med Nafe lite mer och se till att han är med oss.

R.I:

-Gör det, jag skapar en googlegrupp där vi kan mötas och diskutera.

Done and done, de båda utförde sin uppgifter och allt gick som det skulle. Idéerna sprudlar om hur det här ska göras. Ruben kan inte få stop på sin kvarn, det är som att allt mjöl tillverkas nu och om inte allt säljs nu direkt går hela skörden åt helvete och resten av året blir ett levende på existensminimum. Inte direkt lockande, men vad ska man ta sig till när hjärna bara skriker om att få köra! Nu direkt. Nu kör vi. Ruben Indigo försöker lugna sin hjärna och ber den att tänka på annat. Men där finns inget annat, helt tomt. Det enda som befinner sig där är ett skrivbord med en jävla massa papper i en enda röra. Går inte att ta ett enda papper ur högen som inte går sönder och man kan inte tyda ett skit. Rörigt och sönderrivet men väldigt mycket information. Struktur behövs i Rubens hjärna. En god natts sömn kanske kan styra upp en del saker. Hjärna får lugn och ro och kan lägga all sin energi på att sortera bort reklamen och diverse tidningar som man får hem man aldrig vill läsa, och sen lägga alla papper i högar kategoriserat efter genre och textmassa. Mindre texter på ena sidan av bordet i sin respektive kategori, och längre mer innehållsrika texter på andra sidan i sin respektive kategori.

Operation nattverke påbörjas nu. Ruben i sömn, hjärnan i fokuserat sorterande.

Ett stilla lugn.

I väntan på tunnelbanan tittar han sig omkring. Ingen ser honom, de ser heller inte varandra. Alla stirrar ut mot ingentinget. Han går fram till en stillig herre i en grå rock och med snyggt ansad mustasch. Ställer sig framför och stirrar honom i ögonen. Ingen respons, är gubben död? Han sticker ner handen i fickan och får fatt på en penna. Perfekt. Plockar upp den och tar ut stiftet, fortfarande stirrandes på gubben för en reaktion, inget händer. Han tar upp pennan mot gubbens öga och för stiftet sakta mot iris med en cirkel formad rörelse. Snart är han på irisen och ritar ringar på ögat. Fortfarande ingen reaktion. Inte ens från de andra på perrongen.
Blodkärlen i ögat spricker fler och fler ju mer han ritar med pennan, fortfarande i cirkelform. Nu är ögonen rödsprängda och snart börjar det blöda ur ögat. "Oj, tog jag i för hårt?"
Han slutar tvärt ber om ursäkt och lämnar gubben i fred. Blodet rinner ner längs med gubbens kinder.

Han går fram till en kvinna bara några meter från gubben. Hon sitter och läser en bok eller läste. Hon verkar inte riktigt heller vara med oss längre. Han tittar på henne länge, vänder inte sida på flera minuter. Hon är klädd i en mysig kofta, jeans och ett par gummistövlar. Blicken är ofokuserad. Stirrar på intet. Lämnar henne, vill inte att flera ska blöda eller skadas.

Ingen tunnelbana, fortfarande 1 minut till nästa inkommande tåg.

Rockstar dream.

Ruben går ur sängen, yrvaken av bara helvete. "Inget ljus i ögonen tack."

Fummlar runt, tar ciggpaketet som ligger på nattduksbordet, tillsammans med Slitz och en schysst porrblaska. Sliter av sig täcket och stiger upp, klädd som en nyfödd känner han kylan

som ligger i luften, aldrig något element på i sovrummet. Det är svalt. Lunkar fram mot badrummet och vrider upp fönstret. Luft känns schysst, men ciggen lockar desto mer.

Plockar upp en cigg med mungipan, och tändaren ligger i paketet, inte många cigg kvar. Tänder ciggen och drar ett långt jävla bloss. Håller kvar det i lungorna, känner hur det svider till och han vill börja hosta. Håller kvar, ska få första nikotinet i mig som en bomb. Blåser sakta ut och hostar till. "Rökt sen barnsben och ändå lyckas jag trakasera mina lungor till dess gräns, lovely."

Ställer sig i duschen, tar ett bloss till och drar på vattnet. Vattnet börjar regna ner på hans huvud och över hans kropp. Han tar ciggen mot munnen, yrvaken och slö tänker han inte längre än att morgonen förstörs. Ciggen blir snabbt dygnsur och trillar isär på golvet. "Jävla skit, va fan var det där tvunget att hända för?"

Fimpen får ligga kvar. Han kliver ur duschen och sveper en handuk om sig, liten jävla handduk, ser ut som en mindre kjol i frotté. Stereon står på sen gårdagen, ingen musik på dock. Trycker igång playlisten "Yo!" och vräker på volym, Jedi mind tricks - The worst går på.

Han känner sig smått gangsta. Trixar ihop en frukost bestående av ett glas juice med en skvätt vodka, och ett par knäckebröd med smör och lite aromat på. Aromat på knäckebröd får honom alltid att känna en nostalgi från tiden som femteklassare när man inte vill ha det äcklig bambakäket utan tog sig några knäckebröd och vräkte på aromat så det smakade typ chips.

Dagens outfit blir lite mer rock n roll, vilket han brukar försöka sig på. Stilen ska vara "I don't really care" men kombinationen ska fungera och det ska synas att man kör på livsfilosofin "Livin' like a rockstar". Det måste alltid vara en tanke bakom, annars riskerar man att se ut som Herr Lodis nere på Sergels torg eller kanske Pappa Trött med vindjacka och jeans som sitter för jävla illa och röven framhävs inte ett skit. Ett par svarta slimfitjeans, runt handlederna blir det ett ur med brett läderband och på den andra en liten smal silverkedja och några ringar på det. Långärm på v-ringad tröja i grått. Drar upp ärmarna något så de sitter vid armbågarna. Halskedjan på, den är stor och går att dra på rakt över huvudet, får den att kännas lite mer "något jag bara drog på mig". Ett semidiskret nitbälte on top of that.

Redo för dagen.

Leveransen

Ruben Indigo har rest. Disneyland Paris var målet. För att spara lakan har resan gått en annorlunda väg men ack så spännande. Flyget började med att landa honom i Bryssel-Belgien. Där i från kunde ingen se hans spår. Passet talade om att han gick på flyget mot Bryssel. Var tog han vägen sen? Skyndade sig på bussen från Charleroi mot Brussel-zuid. Snabbt där röra sig mot biljettförsäljning. Uppger inget namn och handlar för kontanter utplockade på Skavsta.
Nästa tåg går om en kvart, Herr Indigo som är en mer tränad man än somliga tror, lägger väskan på ryggen och springer mot tågen. Det är bråttom, han vill inte kunna spåras. Ombord på tåget sätter han biljetten tillgänglig i skåran mellan matbrickan och stolen framför. Tar på sig sin luva, gömmer ansiktet och somnar. Herr Indigo vaknar till av ljudet från en gongong. Sen ropar rösten ut något på franska som innehåller det magiska ordet Paris. "Aahh, underbart, och biljetten är stämplad, merci becoup." Tänker han för sig själv och lämnar tåget.
Rör sig snabbt genom folksamlingen, vill inte märkas för mycket. Snart framme vid biljettluckan för metron. Nassaren i luckan försöker kränga på honom en 50€ biljett, känns inte trovärdigt och det får bli en enkel biljett. Snart ombord på metron, ett byte och framme. Långt ut, tog säkert en timme.
Här ska Ruben invänta sin kontakt Tiny Dancer för att leveransen ska ske snarast.
Hon kommer snart till platsen, de hälsar lite franskt med kindpussar. De rör på sig, hon ska visa vägen till "the dropoff".
Det är en bussresa bort. Väl framme är det en grind med vakt. Ruben blir lite nervös över hur säkerheten kan äventyra operationen. Tiny D är snabbt framme hos vakten och förklarar läget. "This is my guest, he's with me. "
"Nice, smärtfritt passerar man förbi." Viskar Ruben. Måttligt uppskattat går Tiny Dancer i raskt takt för att skynda på det hela. Snart framme vid huset som heter "Les miserables". Kliver in och Tiny låser dörren två ggr, säkerheten före allt. Herr Indigo har snart lagt ner väskan för att överlämna innehållet. Tiny Dancer blir överlycklig att hon äntligen fick ett stövlar och sin lila siden kjol bland annat.

Dikt

Dikter kan vara vackert. Inte lika mycket som ett racket. Ruben fann glädjen i att rimma, hans liv ska nu innehålla mer rim och kanske dikter. Vad behövs i en dikt? Ruben finner nya utmaningar i skrivandet och blir lycklig över det. Att få skriva är den största passion han kännt för något sen mannaminne. Hur ska skrivandet utvecklas, vad saknas? Funderingar som konstant snurrar. Vilket är bra, aldrig känna sig färdig. Finns alltid mer att lära. Noveller är en fin form. Börjar där. Snart är det första utkastet klart, publiceras som ett utkast. Bekräftelsebehovet är enormt och att vänta på sin egen renskrivning har inte Herr Indigo tid till.

Vackert våld?

Det är mörkt. Gatulamporna är nersläkta. Hela gatan är mörk.
Han går genom en tunnel, även där becksvart. Halva tunneln passerad, snart ute på andra sidan.
Han har alltid tyckt att tunnlar är lite otäcka att passera, man är ett lätt byte. Numera är han inte lika rädd, vet att han klarar det.


Han hör steg bakom sig, tre till fyra personer. Stegen ökar i takt. Han ökar takten, snart är han ute ur tunneln. Det kommer en person emot honom från slutet på tunneln.
"Skönt, någon mer i tunneln, då vill nog de bakom mig bara komma förbi."


Han vänder sig om för att titta. Tre personer kommer i hög takt mot honom. Han ser bara skuggor. En av dem håller något i handen. Han med redskapet kommer fram först. Svingar mot honom. Instinkterna slår på. Som om han aldrig gjort något annat. Han fångar mannens hand och sliter loss redskapet samtidigt som han välter ner mannen på marken. Snabbt tittar han upp mot de andra två. De stannar upp av förvåning men börjar snart gå mot honom igen. De närmar sig, han tar redskapet och svingar det mot mannen på marken. Han hör hur det låter som han slår på trä. Mannen skriker. Han ställer sig upp och sätter foten på mannens armbåge och trycker till, samtidigt svingar han redskapet mot de två som är på väg att attackera honom.
Med glans träffar han den ena över ögonbrynet, och blodet rinner ner i ögat. Den andra griper tag i hans arm och trycker undan honom. Han borde snubbla av kraften han blir puttad, men inte längre. Han snurrar lätt på ena foten och skickar förbi killen. Han hamnar bakom killen och trycker in redskapet i bakhuvudet. Killen faller till marken, livlös. En man ligger och kvider och kan inte resa sig, armbågen är bruten. Den första har börjat få bort blodet och verkar kunna se på ena ögat. Han kastar sig mot honom och sätter en fin armbåge över andra ögonbrynet, samtidigt som han sparkar undan fötterna på honom. Där ligger han ner med två spräckta ögonbryn med blod som rinner ner i ögonen. Ett snabbt slag mot strupen får tyst på honom. Den sista som kom från slutet på tunneln har skrikit sen första smällen med redskapet och är nu framme. En kvinna. Skriker något namn "Carlos, vad fan händer? Han är ju sjuk i huvudet den här snubben. Lever du?"
Han går sakta fram till mannen med bruten armbåge och trycker till honom med knäet över halsen. Lägger all sin vikt, tills han känner att han slutar andas.
Han talar om för kvinnan att hon borde lämna platsen. Det här måste städas upp. Han tar tag i henne med ett strypgrep, lyfter upp henne med ena handen. Tar hennes handväska och plockar ur mobilen. Släpper henne, och ber henne springa snabbare än hon någonsin gjort.

Bakfull, trött och arbetet hägrar!

Han är redan försenad. Fuck it. Jävla extrapass som någon bara måste dyka upp på. Det är dags nu. Vädret är fuktigt, kläder klibbar och man svettas. Han lyssnar på ett klipp av Jamie Oliver där Jamie vräker beröm över svenskarna och deras fantastiska matkultur. Coolt, inte många svenskar som tycker att surströmming är en helt awesome grej.

Ruben lyssnar vidare, då kläcker Jamie ur sig "Don't keep up with the Sweds in drinking." Engelsmän som Ruben nu lite smått ser upp till i deras fantastiska förmåga att supa sig redlösa och att kunna smaka på ölen och spriten och ändå få vara med och festa utan att hamna i en buske trött och spyfärdig. Ruben ser stolt på sig själv, jag mår på det här viset tack vara den svenska ådran som gör mig till ett drickande stjärnskott. Jag kan supa! Det är väl en merit? Skriver till i cv:n "En jävel på att dricka öl, sprit och vin. Kan blanda alltihop på en fest utan att spy och dessutom klarar jag av att jobba dagen efter." Nu kanske Ruben Indigo kan få jobb utomlands, eller i alla fall England.

Helgjobbande har gjort Ruben Indigo till en man med många dagar i bagaget där han jobbat bakfull. I sin ungdom kunde det hända att man gick och spydde lite då och då. Annat har varit att vräka i sig alvedon och dricka vatten för att få bort huvudvärk och sluta skaka. Där har han stått, Herr Indigo, och tagit emot kunder med något av den värsta spritodören omkring sig. Märkligt yrke det där alldagliga jobbet.

Dialog!

-Herr Indigo!
Hennes röst fick honon att stelna. Kylan i rösten knep sig runt hans hjärta. Han vände sig sakta om och mötte hennes isblå ögon. Kalla som henne själv. Hon tittade djupt in i hans själ. Han kom ingen vart.
De tittade på varandra.
- Du kommer dö! Jag vill inte att du försätter. Sa hon.
Ingen gråt i rösten längre, bara kyla.
Det har pågått för länge. Herr Indigo kunde inte förmå sig att låta henne avgöra hans öde. Som en tonåring röt han till "Jag bestämmer själv! Det enda du är till för är lite jävla nöje och tömmning. Din lilla hora! Gå och testa dig själv istället för att spionera och luska i mitt liv!"
Han brast ut i gråt och sprang därifrån. Snabbt.

Ett slut på något nytt.

Ruben tittar upp från dagstidningen. Allting är vitt, obduktionssal? Sängen är i alla fall komfortabel.
Ruben hostar till. Det värker i bröstet. Slemmet som landar i handen är rödsprängt av blod. Smärtan håller i sig. Finns ingen klocka i rummet. Hur länge har jag legat här?
Svårt att uppskatta tid. Han lägger ner tidningen.

"Vad gör jag här?" tänker Ruben. "Jag ska ju vara dö, eller måste ju trilla av pinn snart. Det här drar ut på tiden."

Ruben Indigo tar sig en titt på armen och ser att det finns drop inkopplat. Han är även kopplad till någon maskin som läser av pulsen.
"Jag måste ta reda på min status. Hur långt gången är jag. Få tag på journalen och dra, bra plan." diskuterar Herr Indigo tyst för sig själv.
Han måste dra, fullfölja sin uppgift.

För två år sedan var Ruben Indigo en välbärgad man med fötterna på jorden och huvudet högt. Familj och vänner snurrade runt honom.

Ruben har firat. Firat den förhoppningsvis kommande republiken Sverige. Snälla abdikera! Inte för att ge plats för president, inte bara. Helst bara för att Ruben ska slippa er. Ruben brukar inte vara speciellt egoistisk. I detta fallet verkar han vara tvungen. Alla dessa människor som var ute för att titta på en blivande drottning är av en absurd mängd. Varför detta intresse över ett giftermål? Jo för att det representerar Sverige och de är en bra bild utåt.

SVT passa då på att fucka upp hela grejen med publiciteten för Sverige. De hade krav på nyhetesbyrårer runt om i världen vilket resulterade i en sändningsbojkott av Reuters, AP och AFP. Världsledande nyhetsbyråer.

Vilka tror Sveriges ledade profiler att dem är? Sverige är ju pyttelitet. Vi borde väl ta alla chanser vi har att visa upp oss om det nu är det som är det viktiga. Är det viktiga att synas, att vara i centrum? Jag tror generellt inte svensken tycker att vi ska visa upp oss. Fast då behövs ju dock inte den generella svenskens kära kungafamilj heller. För vi har ju dem bara för att vara ett ansiktet utåt och för att representera Sverige. Ett pucko som hyllar diktaturer. Får väl se hur nästa i familjen Bernadotte vräcker ur sig grodor till höger och vänster. Förhoppningsvis håller hon käften och skaffar inga barn så vi slipper det här jippot.

Ruben gillar inte att spendera på miljoner för ett ansikte utåt.

Låttext?

Du går upp på morgonen.

Du äter din frukost.

Kollar dig i spegeln,

möter din ögon

blodsprängda och trötta.

Undrar vad fan gör jag här?

Var är jag?

Vem ska du bli?

Dagen den fortsätter i samma tappning.

Vad är mitt nästa steg?

Vad vill sammhället med mig?

Det flyter på, men du

är inte nöjd,

något saknas

Högst troligen ett mål

Du möter din ögon,

och undrar vad FAN gör jag här?

Resa

Klockan är tidig. Tåget går om nån timme. Fyllan igår drog ut på tiden, blev tre timmars sömn. Groggy reser han sig och lunkar in i köket, sätter på kranen. Han lutar armarna på var sin sida av diskbänken. Tar lite kallt vatten i kupade händer, och sköljer ansiktet. Inte speciellt uppiggande men mkt svalkande. Häller lite vatten i ett glas och sköljer ner en voltaren, nacken har betett sig som ett riktigt jävla as i veckorna fyra.

Hon säger till honom, "Vi har bråttom."

Med packade väskor springer de ut, kastar igen dörren och låser. Bussen som tar de till tågstationen avgår strax. Det blåser till storm, träden svajar och duggande regn piskar kinderna lite lätt. Han drar på sig luvan, går raskt. Bussen ska precis åka, de springer, hindrar bussen med viftande armar. De är ombord. "Phew, vi hann, tack." Busschaffören tittar på de med sur min och nickar. De betalar varsin biljett och sätter sig. De två har rest mkt senaste tiden, reser för att hylla nära och kära. Väl framme vid tågstationen är det brått igen, de rusar mellan perrongerna med fullpackade väskor. Här hann de, på tåget sätter de sig på sina platser och somnar snart. Sover djupt.

I väntan på väktare och polis

I tunnelbanetrafiken kvällstid händer mycket. Ruben står och åker precis vid dörrarna som han brukar. Intresset att titta på folk och deras beteenden är stort och vid dörrarna ståendes har han bäst utsikt. Han ser tidigt att det är kontrollanter ombord denna kväll. Klockan är 23:52.

De är runt 7 stycken män som ska kontrollera biljetter och bötfälla i det fall att någon inte har en giltlig biljett. Många har biljetter och deras promenad genom vagnarna går fort framåt. Snart är de vid Ruben. Han visar upp sin biljett och inget mer med det. Nästa person dock som sitter vid ett fyrapersons säte, han har inte någon biljett. Kontrollanten blir sur och ber honom gå av tåget för att skriva en bot. Då dyker han upp, dagens ungdom. Helt fantastiskt roligt börjar den här ungdomen säga till killen utan biljett att inte gå av. Uppmanar honom. Han stannar på tåget och är helt förvirrad. Kontrollanten tjatar att han ska gå av, plötsligt står alla kontrollanter i en klump och snackar med varandra och grabben utan biljett. Mycket stökigt och grabben utan biljett ser nervös ut. Den härliga ungdomen uttrycker sina tankar och säger saker som "Ni har inga rättigheter att tvinga av honom." En av kontrollanter uttrycker ett "Håll käften" och ungdomen upprepar "Ska jag hålla käften? Haha. Vad gör du annars? Jag har inte gjort något fel." Vilket han inte heller har. I Sverige har vi yttrandefrihet och det innebär väl att man får säga vad man vill. Sen har vi väl också en lag som heter förargelseväckande beteende och det är väl där ungdomen skulle hamna i värsta fall.

Vid liljeholmen 23.55 får de av grabben utan biljett för att skriva en bot. Ungdomen är fortfarande kaxig och säger nu "Ni är värdelösa, era jobb är de sämsta man kan ha!" Varav en av kontrollanterna reagerar starkt och ber ungdomen följa med av vagnen "så ska vi se hur tuff du är". Ruben funderar, var det ett hot från kontrollanten sida? Ungdomen svara med att säga till dem att suga hans kuk.

En annan kontrollant som lägger armen över den "hotande" kontrollanten för att hålla tillbaka honom säger till ungdomen "Häftigt tarzan, väldigt moget, ha en trevlig kväll nu tarzan." Där tycker Ruben att de hela borde varit färdigt. Ungdomen fick sagt sitt och kontrollanterna fick "satt honom på plats" genom att kalla honom Tarzan. Ungdomen hade som han själv sa inte gjort något olagligt direkt, förutom då stört "ordningen".

Men Sverige som ännu inte är någon polisiärstat eller ett facsistsamhälle där man får störa ordningen utan att det är ett större lagbrott borde alltså inte bli polisärenden.

Dörrarna på tåget stängs inte. Ruben ilsknar till. Han hade en betald biljett tillsammans med många andra på tåget och får nu inte åka hem?

Ruben lutar sig ut "Vad håller ni på med nu? Kollektiv bestraffning är ännu mer olagligt än något som hänt ikväll!!"

- Vi kommer strax åka, vi väntar på polis, svarar en av kontrollanterna.

En kille som också observerat det hela reser sig och går ut för att prata med kontrollanterna. Tunnelbanechauffören ropar upp i högtalaren att "Vi kommer stå här i väntan på väktare." Ruben funderar igen, är det vakter eller polis vi väntar på? Var det ännu ett försök att skrämma ungdomen på genom att kalla det polis. Varför kallade de på vakter och polis? Vuxna män som får höra lite oförskämda kommentar från en ensam ungdom. Ruben som själv jobbar i ett yrke där man ibland får höra att man gör ett dåligt jobb av kunder, som inte direkt har någon aning om hur yrket går till, har lärt sig hur man sorterar bort de befogade kommentarerna från skitsnacket och låter det rinna av.

Borde inte dessa vuxna män som var sju mot en kunde väl gjort detsamma, istället för att be ungdomen följa med ut och slåss eller vad de nu ville åstadkomma.

Ruben lutar sig ut igen och ropar till vakterna "Alla vi som hade giltlig biljett ska alltså inte få åka hem? Vi har ju betalat och vill bara hem. Det är ju mitt i natten!" Inget svar men någon kontrollant skruvar på sig och tycker nog det känns lite överdrivet.

Ungdomen och Ruben snackar lite snabbt, Ruben säger till honom att han kanske borde gå längre bak och sätta sig då kanske de inte hittar honom. Ungdomen svara med att han skiter i det här och går av tåget, promenerar därifrån. Inga vakter eller polis har hunnit dyka upp och tåget stänger nu dörrarna för att åka.

Till alla er som igår blev våldtagna, misshandlade eller rånade runt 23:58 - 00.15 kan ni tänka att sju män behövde väktare och polis hjälp mer än er för en 17-åring bad männen suga hans kuk. Om poliser har tid att rycka ut på sådana här ärenden verkar Sverige vara på väg att bli ett land där ordning är viktigare än upprättelse av lagen och då skulle i alla fall Ruben se att dessa kostnader lades på patrullerande polis som räddar folk i nöd istället för att de sitter och väntar på skituppgifter.

Det hela har blivit förstorat, en höna av en fjäder.

Nere på tio.

Känslorna har skruvat sig. Herr Indigo har aldrig mått på det här viset. Något flög över honom. En skur av tankar och beslut.
Vad som utlöste utbrottet kan han inte förstå. Herr Indigo vill inte vara här, han ville inte hamna här. Har hållit det här stadiet borta, redan som barn lärde han sig stänga ute och hålla borta ledsna och låga känslor. Alltid hålla god min och vara den som är glad och pigg.
Utbrott av ilskna slag har kommit, ett fåtal gånger. Förr handlade det om när Ruben Indigo själv var i trångmål. Nu handlar allt om en annan själ än hans egen. Det får honom att handla i absurdum när situationen är invecklad. Rubens sinne är knäckt efter gårdagen, vet inte hur det ska repareras. Tiden läker alla sår, Rubens syn är nog att revan blir större med tiden. Till slut brister skiten.

This morning.

Gårdagen var helt fucked up. Allting började bra. Sköna människor med och skön stämmning. Dricka några bärs med folket från jobbet för att sen sluta upp med sitt crew. Därifrån gick kvällen framåt, som den bör. Dricka bärs och snacka för att senare besöka krog och spela biljard och dricka mer öl. Sen bröt helvete lös. Av någon satans anledning fick Ruben sig en spark rätt i huvudet som gav honom ett känslosvall som inte går att förklara med ord. En storm blossades upp ovanför honom och han vandrade rakt in i sorgens skog. Gick av på mitten. Kvar var han och Tiny Dancer. Ruben förstörd. Saint var där också. The Saint MacManus. En vän till Ruben sen ett gäng år tillbaka. Mycket bra vän. Han är en trygghet i vardagen. Han styr upp evenmang och händelser med hela gänget. Sköts bra. Ruben backades upp bra av sina vänner. När väl stormen lagt sig har Saint och resten av folket lämnat Ruben och Tiny för sig själva.
En förvirrad chansning på att ta en bulle ordnar deras hemresa. Lite färdkost med jordnötter och vatten. Chaffisen snyltar lite jordnötter och snackas lite skit i bilen. Skön snubbe.

Rubens huvud värker som aldrig förr. Avslutet på krogen blev utav total utmattning och huvudet började värka redan där. Morgonen vaknar Ruben till, blod på armen och händerna. Näsblod. "Vad fan?!" Huvudet värker som bara helvete. Blod rinner, springer mot toan och trycker upp papper i näsan. Helt fullt med blod, det går att snyta ut skiten. Näsan tömd slutar det blöda snart. Fortfarande helt utmattad och förvirrad. "Vad i helvete svepte över mig igår. Jag har fortfarande känslorna kvar och är helt matt." Känns inte bara som ett fyllekör. Utan vardagen verkar knäcka Ruben. Långsamt.
Han tror inte på att gå in i väggen. Men hans mor har talat om för honom om stresskullen. När man känner stress stiger man snabbt upp för kullen tills man peakar av stress. Man måste ner igen. Men det går så otroligt mycket långsammare. Ta ner en stressnivå tar flera månader längre tid än att få upp nivån. Den processen tror sig Ruben vara i. Det kommer dock ta ännu längre tid nu. Han är halt och nästan blind förtillfället.

Huvudvärken lägger sig inte. Han är förstörd, ögonen känns fortfarande svullna. En dag måste han slå tillbaka, känna lugnet. Se att allting ordnar sig. Den tiden är dock inte nu. Mycket står på spel nu, Ruben har inte tid att grotta in sig hur han mår eller vad han borde göra. Nu måste alla hinder förintas. Knäckt eller hel. Ärenden måste skötas.

Vardag?

Vardag är ett ord Ruben ska radera ur sin vokabulär. Ingen mer vardag. Man måste inte sova för att man ska jobba. Sova måste man, men inte för arbetets skull. Nej tack. Ikväll, en söndag åker Ruben tricken till stan för lyssna på musik. Konserten hägrar. Två veckor sedan var det konsert både onsdag o torsdag vilket följdes upp av helgarbete. Varje dag har utrymme för nöjen. Sova, äta, bo, tvätta och diska kan vänta. Eller hur?

Godot?

Ruben Indigo har tagit sig en funderare. "Varför? Varför tänker jag alltid på vad jag ska göra sen och inte vad jag gör nu?"

Ruben väntar på Godot. Som att det som finns nu inte vill räcka till för honom utan det som är nu är ett planeringsstadie för det som kommer sen. Och det som kommer sen är uppenbarligen så jävla bra. "När i helvete kommer sen?" undrar Ruben för sig själv. Han tänker sig själv som en välbärgad man som reser mycket och har ett företag som sköter sig självt och ger honom själv mycket ledig tid till att göra allt han vill göra.

Men för FAN Ruben. Du måste skärpa dig. Gör det du vill göra nu istället! Du kommer ju få vänta för alltid. Du kan inte alltid förlita dig på hoppet!

Det här har blivit sagt till Ruben, dock bara av honom själv till sig själv ett par gånger. Men lyssnar han? Icke. Det enda som trillar in och fastnar mellan öronen är "Du kan inte alltid förlita dig på hoppet." Vilket resulterar i att han blir ännu mer orolig för att framtiden inte ska bli som han vill och kämpar ännu mer för arbetet när det arbetas och slösar bort sina lediga dagar på att tänka på arbetet och tro att han är ledig och gör det han vill. Han gör inte det han vill. Det Ruben Indigo borde lägga sin energi på är att se till att han reser och ser så mycket som möjligt av livet redan nu. Varför vänta tills man har pengar av ofantliga mängder? Om det aldrig händer, då får han heller aldrig se något. Ruben kommer förevigt vara bitter över att han inte gjorde det han ville och att han inte reste för han inte hade tillräckligt med pengar. Han har tillräckligt med pengar, han måste bara sluta spara pengar till framtiden.
Nu är framtiden! Väntan på Godot ska snart vara över! Ruben tänker spendera en del av sitt sparade kapital på resor och sin kärlek Tiny Dancer för att snart erövra sitt sinne och visa den rätta vägen. När tiden för resor inte känns aktuell kan Ruben återuppta sitt sparande och snart är pengaburken ännu en gång full.

Sinnet ingen riktigt vill besöka.

Ruben är ingen svår man att charma. Han älskar alla människor stora som små, fula som snygga, charmiga som spydiga. Ruben tycker nämligen att karaktär är en viktigt egenskap hos en människa. Är det någon som du själv vill vara älskar Ruben dig väldigt mycket. Är du en person någon andra tycker du ska vara funkar du i Rubens ögon, men han tappar ofta intresse och du blir en han tycker om men inte lägger någon energi på. Ruben anser sig själv vara en karaktär. Ibland kan han kanske ses som en man som lyssnar på andra och följer andra. Men icke. Det försigår så mycket i hans huvud att det inte ens går att uttrycka i ord. Ingen skulle förstå Rubens sätt att vara på om han skulle börja uttrycka alla sin tankar. Folk skulle bli skrämda, upprörda, rörda, charmade och förvirrade på en och samma gång. Förvirrade är många som blir när de blir insläppta i Herr Indigos huvud. Där finns tankar och ideér som skulle kunnat tillhöra en filosof som levde under 1400-talet men som aldrig blev känd.
En episod i Rubens liv promenera han från Universitet där han läste mot byn där han skulle införskaffa föda. Han promenera med sina nyfunna vänner Rockarn och Punkrockarn (de namn är de givna vid denna stund men de kan komma ändras om bättre namn finnes) när de finner en sten som är beklädd i hår. Ruben håller låda större delen av promenaden och lyckas även nu avbryta sig själv genom att utbrista i ett skräckfyllt utrop "Titta, en hårig sten!". De båda vännerna stannar upp och tittar undrande på Ruben där han står och pekar med ett darrigt finger. De utbrister snart i skratt och förväntar sig att även Herr I borde inse sitt misstag och skratta i kör. Han fortsätter peka och dessutom uppmanar att någon av de två ska utforska tingesten. Ruben I har inte för avsikt att närma sig en decimeter till, den håriga stenen är ett sjukt fenomen som säkert kan vara något dödligt.

De här har jag svårare att minnas men det kan varit så att Punkrockarn fick bli den som fick stå ansikte mot ansikte med den håriga stenen. Han var nog den som var mest vågad av de tre och dessutom från England, de är ju lite mer crazy där. Han klättrar över ett staket och hoppar ner tre meter ifrån. Sakta, sakta närmar han sig stenen och till slut petat på den. "Helvete, det är hår! Men den är mjuk." Alltså kan man snabbt konstatera att det inte är en sten. Fortfarande väldigt lik en sten i utseendet. Rockarn står fortfarande och viker sig av skratt och tror nog inte att varken Ruben eller Punkrockarn förstår hur sjuk deras konversation låter för förbipasserande. Punkrockarn plockar upp den håriga stenen som visar sig vara en liten pälsbeklädd handväska.

Are och Ast

Idag när Ruben lyssnade på radio pratade de om språk. Hur ord som har mer än två stavelser inte heter are eller ast utan mer intelligent eller mest intelligent.
Som vanligt täcker Ruben utanför the box och hamnar i en diskussion med sig själv.

Varför är aldrig Ruben ast. Han är aldrig starkast, smalast, tjockast, biffigast, snyggast, klokast, roligast, häftigast, mesigast, gulligast, snabbast, intelligentast? (note to self: det heter mest intelligent.), coolast. Vilket Ruben kan känna är tråkigt. Aldrig bäst på något. En väldigt medioker människa som aldrig utmärker sig på extra ordinärt vis.

Däremot insåg han att are, det är mer hans kopp te. Ibland kan han vara snyggare, roligare, snabbare, starkare, häftigare och kanske smartare än andra. Dock i mindre sällskap för att göra det mest troligt. Det finns alltid någon i varje sällskap som är sämst på något och någon som är bäst. Att vara sämst på något är för Ruben lätt att vara, det finns mycket han inte klarar av. Men att vara bäst på något, det är mer sällsynt. För att bli bäst måste Herr I tillägna väldigt mycket tid åt just en sak. Men Herr I har förmågan att aldrig nöja sig med att vara duktig på en sak utan hellre är en are. Är ibland smartare eller snabbare än någon i ett sällskap för där finns alltid någon som är sämre men oftast finns det någon som är snabbast.
Herr I lägger sin energi på att sprida sin kunskap hos sig själv och helt plötsligt kan han otroligt lite om väldigt många saker. Istället för att kunna mycket om få saker.
Han lever inte riktigt efter principen färre fast värre.

Under disskusionen med sig själv kommer dock Ruben fram till att han trivs med att vara en are-person. Det är ofta han kan få jämföra sig själv med andra och inser att han är bättre, dock inte att förglömma, inte bäst. Det gör honom lite mer diffus. Han syns inte i allas ögon men syns ändå. Sen slog det honom. "Just fan. Pratsamast är jag kanske". Nu heter det ju dock mest pratsam. Ruben suktar på ordet pratsamast. "Kanske snackigast, det där är jag ju en jävel på."

Det inser han till slut att snacka kan han, om alla de här grejerna han kan lite om gillar han att prata om. Ruben är en snacksalig jäkel som gillar centrum men som gärna låter andra vara ast:erna. Dock inte när han har något roligt eller stort att förtälja, då avbryter han de andra och snackar vidare som att de aldrig ens försökte öppna sin munnar.

Snackigast. Ruben I är en person man får säga till på skarpen om man ska få plats i monologen. Som Rubens far brukade säga "Har du inget vettigt att säga kan du lika gärna hålla käften."

Ruben tackar för den passning och säger Go'kväll. Han kommer aldrig kunna tystas.

Resa till socialisering

Coolare snubbe går inte att finna. Hans utstrålning är enorm. Hur märkligt han än beter sig mår Ruben bäst i hans umgänge.
Det är som att alla problem och all skit är som bortblåst. Han ger mer energi än ett paket kellogs. Det är kul att vara, äta, stå.

Allt gott har dock ett slut. Han är upptagen i sitt och Ruben måste sköta sitt. De skiljs åt. Ruben är fylld med energi. Härligt. Effekten av ett kellogspaket är densamma. Snabb energi som gör en trött snart igen. Ruben ska inte vara ensam, det förtär honom. Tiny Dancer finns alltid där, men även hon har uppdrag i livet och kan inte alltid vara vid hans sida.
Ruben hade velat att livet var mindre jobb och ensamhet och mer av det goda umgås och resa med folk han älskar. Imorgon är det en tågresa på G. Helt ensam, hoppas man sover bort skiten, tänker han. Väl framme kommer människor han älskar staplas i drivor runt honom. Han kommer må som den prins han skulle vilja leva som, hela tiden. Förväntasfull åker han mot jobbet. Dagsverke. Packa. Resa. Hög på umgänge. Socialisationsknarkare.

Länge sen sist.

Det var länge sedan Ruben skrev. Känner glöden i fingrarna. De vill dansa över tangenterna som ett par pinnsmala dansöser på scenen. Glada och fyllda med energi. Det är Rubens fingrar när hans skrivarglädje var på topp.

Något har hänt och Ruben har haft ett fullspäckat liv hela hösten. Det mörka bittra vädret har av någon outgrundlig anledning inte givit Ruben skrivkraft. Ruben är som ett mörkt hål som imploderar av dystert och mörkt beteende. Han borde snarare blomstra och kunna skriva mer när livet är botten. Det är det mörka som folk vill läsa om. Det har varit för mörk höst och livet har gått kärvt.

Nu måste Ruben I skriva igen. Annars kommer hela hans själ slukas av hans eget självförakt över att han inte skapar. Munspelet och gitarr är instoppat i garderoben. Långt in. Ingen vill se de två. Prestationsångest överröser Ruben när han ser instrumenten han gett sig själv i uppgift att lära. Det enda han klarar av just nu är att tycka synd om sig själv och dricka en eller två whiskey för att stå ut med sitt eget bittra sinnestillstånd.

Whiskeyn har blivit vardag, inte ens på arbetsdagar kommer han undan den. För att komma upp på morgonen krävs det ett glas. För att dölja spritlukt på jobbet pressar han i sig läkerol var och varannan minut. Undviker närkontakt och diskussioner med kollegor för det är en fara att de ska känna den dunkla doft av gammal sprit.

Ruben vältrar sig i sitt eget misserabla liv och kan nu åter igen skriva av sig. Det här livet är bra för Ruben. Han njuter av att skriva vilket patrask och låglivat avskum han är. Ruben Indigo förtjänar ett liv i en pappkartong. Inte mer. Kan man inte hålla sig ifrån livets alla fel kanske man inte ska leva livet utan leva något annat, något liknande. Ett liv som slödder, ett liv där alla dessa fel bara är ett tecken på överlevnadsinstinkt istället för tecken på fördärv.